För bild

Och just det, apropå bild. Har varit desto mer aktiv på Instagram. Beroendeframkallande bra. Har ni inte så skaffa. Vill ni följa mig, sök på ceciliaanna.

Här

Var är jag, undrar Alex. Bra fråga. Ville bara koppla bort det här ett tag, låta tid gå och hitta en nivå att landa på. Har funderat över det här, bloggandet, ganska länge. Varför det inte känts som förr när allt bara flöt på. Har så svårt med text numera. Bilder går bra, gärna bilder men det är i texten jag fastnar. Tror inte jag drivs av skrivandet på samma sätt som förut. Kanske kommer det tillbaka, när jag släppt pressen på mig själv. Och så de där tankarna om privat och personligt och om och hur barnen ska synas. Det som har varit den svåra biten under hela bloggtiden har den senaste tiden känts näst intill omöjlig att ta ställning till och svårare ju större barnen blivit. En viss ram med ett visst tillåtet innehåll blir begränsade tillslut. Innehållet tar ju slut. Men. Jag vill inte sluta, känns för betydelsefullt för att ge upp. Måste bara starta om, kanske på ett nytt ställe och bara ta det som det kommer. Och kanske mer bild än text tills krampen släppt.

Dagen av hemmahäng

Nyårsdagen, en sann dag av ingenting. Resultatet av ingenting blev ett hem helt upp och ner av lek. Och så en korvig kudde, sydd åt lillebror som stötdämpare framför elementet vid hans säng. Årets första dag hittills.

11 blir 12

Gott nytt! Vi firar stillsamt i vår vattkopps-karantän. Fokus på god mat och festglada barn. Snart kommer våra tre gäster. En av dem blir garanterat prickig inom två veckor, men det var tydligen helt ok.

Ett svar som blev ett inlägg

Fick en fin kommentar med så mycket igenkänning. Började på ett svar som sen bytte och blev ett inlägg, som ett kort- och sammanfattat retroperspektiv över karriärångesten som tillslut blev ett helt nytt yrkesval. Kanske borde ta bort det där från bloggpresentationen nu, den är ju faktiskt botad.  


"Hej, vet inte riktigt hur jag hittade hit men jag brukar titta in i bland och tycker du har en sån fin blogg. Jag är tvåbarnsmamma ungefär i din ålder, bor i årsta och har drabbats av nån karriär-barriär. Jag har en lång utbildning men funderar på att byta bana och börja plugga igen till sjuksköterska. Läskigt och svårt, hur tänker du?"

Så kul att du hittade hit då säger jag! Och vi har visst en hel del gemensamt också.

Jag tänker så här, om du har möjlighet så ska du satsa på det du vill. Själv hade jag några barriärer framför mig innan jag kunde köra på. Till exempel knappt något studielån kvar, ett helt ok jobb, en lång utbildning som jag kände att borde (men egentligen inte ville) göra någonting av och lite för låga gymnasiebetyg för att komma in på någon av sjuksköterskeutbildningarna i Stockholm. Det tog fyra år innan jag gick från tanke till genomförande. Fyra år som inkluderade ta steget att lämna trygga jobbet, föda ett till barn, vara ärlig mot mig själv och erkänna felval och ge upp den tidigare utbildningen, och slutligen skriva högskoleprovet som blev min biljett in.

Det där med ekonomi är förstås den tråkigaste biten av det hela. De här tre åren blir inte de rikaste mitt liv. Men vi klarar oss, har en buffert och det räcker för att fixa det. Vad ska man satsa på om inte sina egna drömmar och en bättre framtid? Så tänker jag.

Jag tvingade mig själv att vara modig, vet att jag skulle ångra mig så om jag aldrig testade. Hann ju tänka ganska länge och när alla praktiska detaljer var lösta kändes det inte det minsta läskigt längre, bara rätt.

Till sist vill jag bara säga att utbildningen är världens roligaste, att tre år går väldigt fort och att framtiden är ljus. Så om du vill och kan - gör det!

Kvällen före

Traditionsenligt. Pyssla, städa, slå in klappar och titta på julfilm. Komma i stämning och kanske känna lite pirr. God jul!

Senaste veckan

Har mest handlat om att få tillvaron att funka. Hur tidslyxigt det är att plugga blir så tydligt under praktikveckorna. Igår fixade vi gran och lillebror trodde trädet i vardagsrummet var ett skämt. Och just nu ligger två febriga barn och sover. Skulle inte bli förvånad om de vaknar med vattkoppsprickar i morgon. Det är deras tur nu.

2

I morgon bli han 2. Är han inte äldre än så? Han har ju funnits här med oss jämt. Så känns det i alla fall.

Fobi

Hade tid hos tandläkaren igår. Dragit mig något enorm inför detta och borde gått för flera år sen. Vet inte varför, är generellt den mest smärttåliga person man kan tänka sig. Sprutor, ryggmärgsbedövningar, allt är fine, gör det utan att blinka. Men i munnen, där händer det något. Var beredd på många hål och usel tandhälsa och hade därför lagt undan flera tusen inför besöket. Men där fanns inte ett endaste hål och besöket, det kostade mig totalt 180 kr. Jag vann, så kändes det.

I bild

Julpynt i barnens rum. Discorenen är utvald av dotter och ny för i år. Trägranen gav jag henne för flera år sen och knåpas ihop med små pilliga barnfingrar. Häromdagen stekte jag fiskpinnar i bröllopsklänningen (ja, jag gifte mig i svart kortkort klänning och är inte särskilt noga med traditioner). Svårt med de mörka kalla eftermiddagarna. Inte ens barnen vill vara ute och när de kommer hem vill de helst vila till en film. Säger ja alldeles för ofta och får dåligt samvete för att jag inte styr upp något annat. Men dom har ju ändå inte lust och jag har helt tappat fantasin.

Ensam hemma

En fredag värd att vänta på. För det var länge skolan bjöd på en ren hemmaplugg-dag. En dag som innebär att få ha hela lägenheten för mig själv när man är på jobb och barnen på dagis. Har druckit kaffe gånger flera och läst helt ostört, legat i sängen och skrivit och mått bra. Ljuva ensamhet. Ja, då och då alltså.

Glad 1:a december!

Idag: alvedon i kroppen för att gå till skolan, leta på små barnhudar efter eventuella vattkoppor (överhängande hot från dagis) en utskällning från en rabiat bibliotekarie och så ett hot från dotter om att hon ringer 112 nästa gång hon inte får som hon vill. Så tröttsamt att det istället blir komiskt. Och jag väljer att skratta, för jag är så trött på den ledsamma skitmånaden november och vill inte låta negativiteten gå längre än hit. Så stopp nu.

Dekis

Läser uppgiften från skolan, ett hälsofrämjande självförändringsprojekt. Tänker att det verkligen kan behövas. Jag som brukar känna mig hälsosam och stark hittar mig själv nånstans nere på orkeslös och helt likgiltig. Det har förstås sitt ursprung i den rätt så skitdåliga sömnen som varit. Orken har räckt till barnen och skolan, sen inget mer. Ingen träning och absolut inga genomtänkta, välbalanserade måltider. Energibristen har allt för många räddats av det snabbverkande sockret. Det har räckt för att kortsiktigt orka till nästa grej. Sömnbristens yrsel och huvudvärk har fixats med att knapra värktabletter i värsta Nurse Jackie-stil. Och när man redan är där nere i ohälsan med ett nästan obefintligt immunförsvar, biter sig all världens infektioner fast och allt känns bara hopplöst jobbigt. Det är där jag befinner mig nu. På total hälso-dekis. Idag tog jag mig själv i kragen och gick och läkaren. Lämnade prov och gick därifrån med antibiotika och ett beslut, om att nästa vecka efter kuren, då börjar självförändringsprojektet för min del. För som det är nu, det är verkligen inte kul.

I bild

En liten sjuk och en vab-dag. Inte mig emot att stanna hemma idag och ta ett varv runt viken. Skolan bjuder aldrig på semesterdagar. Samtidigt, det fina med att vara student är att jag är ledig lite som det passar. Mig alltså.