Dagens

DAGENS VILL HA: Är ganska nöjd faktiskt, möjligtvis lite längre hår.
DAGENS KLÄDSEL: Tights i märkligt mönster, grå stickad tröja.
DAGENS SMINK: Lite grann.
DAGENS FRISYR: Oborstat i knut, dock lite längre ner på huvudet än vanligt.
DAGENS HÄNDELSE: Vi vaknade till den fantastiska nyheten att våra kära vänner blivit föräldrar natten till idag. Jag studsade rakt upp ur sängen trots bara fem timmars sömn.
DAGENS LÅT: Eh... det är nog mest dotter som lyssnat på sin musik idag.
DAGENS PLANER: Äta långfrukost, byta däck på bilen (jag tittade på), gå promenad, köpa välkommen ut-present till ovanstående bebis, laga lasagne.
DAGENS SAKNAD: En hylla med mer plats för grejer. Vi blir snart en till vilket onekligen innebär fler grejer att hitta plats åt.
DAGENS DUMMASTE: En kissblåsa som rymmer lika lite som en tesked.
DAGENS DROG: Att röra på mig.
DAGENS KRAM: En hel natts lång kram från dotter som sov i stora sängen i natt.
DAGENS PUSS: Från familjen, andra brukar inte pussa på mig så ofta.
DAGENS KÖP: En present, middag, en bamse-tidning
DAGENS GODIS: Alkoholfri öl.
DAGENS HUMÖR: Glatt och lite otåligt.

Avställningsyta

Lite skor, lite gravidsvammel

Igår slängde jag med sorg 99 kronors-skorna i soporna. Under den korta tid jag använde skorna hann jag laga dem inte mindre än tre gånger. Känns väldigt tråkigt men vad hade jag egentligen väntat mig av ett par skor för knappt en hundring.

Alltså, jag kan verkligen inte sluta älta att skorna är trasiga. Jag förstår plötsligt den stereotypa gravida kvinnan, så som hon ofta framställs i film när hon bryter ihop till en gråtande pöl för att mannen kom hem med kolaglass istället för chokladglass. Jag säger inte att jag är sån men jag kan definitivt känna igen vissa drag. Problem som vanligtvis inte skulle bekomma mig särskilt mycket kan nå enorma proportioner, typ nu att jag är uppriktigt ledsen för att de enda skorna som fortfarande satt skönt och var fina på mina fötter har gått sönder. När jag tagit mig i kragen ska jag titta efter nya, jag nämligen fått tips.

En visit i frilansvärlden

Vi delar arbetsplats idag nere på fiket vid torget. Sitter med varsin dator och jobbar, jag med mitt och han (my man) med sitt. Lunch ska ändå ätas, fika ska ändå fikas och dotter går på dagis i samma byggnad, praktiskt med andra ord. Caféjobb/plugg är the shit ju! Jag som alltid avundats alla fria människor som kan ta med sin dator och sätta sig var som helst och jobba, i synnerhet när jag satt instängd i kontorslandskapet, strikt hänvisad till mitt skrivbord och min stationära dator. Den här hösten har jag fått testa på friheten jag med. Vad synd att min vidareutbildning kommer föra mig åter till kontorslandskap och bestämda platser.

Chockerande

Till och med jag kan känna för att bära ett kulört plagg en sån här grå dag men att jag ens har den i min ägo förvånar mig mycket. En osmickrande turkos gigantisk kofta som får mig att se tio gånger mer gravid ut än jag är. Det färgsprakande armbandet däremot är en annan femma. Det sträcktes högtidligt fram till mig i morse med en undran om jag ville ha det på mig idag. Självklart tackar man ja till ett sånt erbjudande. Dotters egengjorda armband har fått mig att le flera gånger idag.

Fördriver tid

Det går segt som tusan idag. Dagens andra balja kaffe sänks samtidigt som jag skummar igenom valda delar av kurslitteraturen inför tentan. Inte mycket fastnar. Försöker anteckna lite i ett dokument för att behålla läsfokus. Funkar inte heller. Det är väldigt lätt att glida över till internet när man ändå sitter vid datorn. Jag kollar bloggar, bevakar trafikinformationen från flygplatsen eftersom jag inte gillar att ha min man uppe i luften, läser nyheter och på stan men inte kurslitteraturen. Så här blir det när jag har gott om tid på mig. Kniven mot strupen och att snubbla in över mållinjen, det är mer min melodi.

när yang åker bort

Pappan är på en jobbgrej nere vid medelhavet, i det där landet där de äter världens godaste pasta och dricker rödvin. Själv har jag ätit en tallrik fulpasta med färdigsås och tagit ett glas mellanmjölk. Dotter sover äntligen och jag har langat upp fötterna på bordet och slökollar på söndasfilm, trött som tusan. Vi är ett väldigt bra team jag och min man, lite som yin och yang. Allting löper på ganska smidigt. Men om till exempel yang åker iväg ett tag så märks det på dotter, i synnerhet nu när jag är gravid och inte har lika mycket superkrafter som vanligt. Det ska testas extra mycket, det ska trotsas och göras precis tvärt om. Sånt blir man trött av. Imorgon är teamet komplett igen, tills dess ska jag lägga mig i stora sängen där jag nattat dotter och krama om henne hela natten. Hur dagen än har varit är hon ändå världens sötaste när hon sover. Och förresten, när hon är vaken också.

Om ynnesten att få bära byxor

Just det, jag har köpt ett par helt amazing byxor. Jag har inte haft byxor på mig på många månader och sååå förtjust är jag faktiskt inte i tights, men som alla nuvarande och f.d. preggos vet är det svårt att få till det där med byxorna om man vill undvika att köpa gravidbyxorna bara för några månader. Hur som helst, jag browsade lite bland galgarna inne på Monki och där hittade jag dem. Ursnygga typ kostymbyxor med hög midja och mudd, enligt DN ett par av höstens must have kalasbyxor. Darrig på handen drog jag på mig byxorna i provhytten, rädd att gå på en nit men tänk, dom passade! De sitter sjukt bra nu och kommer bli ännu snyggare sen när magen är borta (nåja). Just nu är jag mest tacksam över att få känna mig lite tuff i byxor och ha ett alternativ till de eviga tightsen.

Lyssnar på

Det första jag hörde när jag slog på radion i morse var Julian Casablancas nya singel. Som gammal Strokes-diggare gillar jag vad jag hör och är förstås extra förtjust över synthljuden. Förresten, han har ju världens coolaste namn. Julian Casablancas... Med ett namn som det är det omöjligt att misslyckas i livet. Såna saker måste vi också väga in när vi snart ska bestämma oss för vad bebisen ska heta.

Att utmana sig själv med färg

Ha! En vit mössa. Vit är inte svart. Vit är en färg som lyser upp. Nej, det var ett lamt försök - inte alls godkänt. Men jag köpte ett blått nagellack.

Att följa

The Wire är slut sedan länge. Hösten blir allt ruggigare och kvällarna mörkare. Måste verkligen hitta en ny serie att sjunka in i. Har sett två avsnitt av Mad Men utan att riktigt fastna. Men den kanske tar sig? Den sägs ju vara seriernas serie...

Är det sant?

Det kan inte vara möjligt. Jo, det är det, det är på riktigt! Tonårstjejen som bor ovanpå oss i detta lyhörda hus, hon som har högljudda fester så fort mamman inte är hemma, hon som spelar singstar för sig själv om nätterna, hon som kan lyssna på samma låt tio gånger i rad - hon flyttar nu. Faktum är att hela familjen flyttar. Vilken dröm! Men vi kom på att vi inte ska ropa "hej" innan vi vet vem eller vilka som flyttar in. Till exempel, våra vänner bytte tyst gammal tant mot unga hårdrockare. Synd att man inte kan välja sina grannar.

Jag-snart även i lite färg

Jag hade en plan för hur jag skulle klä mig under graviditeten. Jag skulle ha mycket svart och lägga till små färgklickar i form av läppstift, nagellack, en färgglad halsduk eller mössa. "Jaha, som vanligt med andra ord." sa min kära vän när jag berättade om klädplanen. Om jag nu ser tillbaka på mina inköp under hösten så kan jag konstatera att allt är svart, inga undantag. Även det mest använda nagellacket är svart, liksom halsduken. Grejen är att svart är bäst. Svart slimmar, svart drar inte blickarna till sig. I svart är jag fortfarande bekväm och slipper känna mig som en svullen clown. Men nu ska jag utmana mig själv. Jag ska gå på stan och jag får inte komma hem igen förrän jag köpt en mössa eller en halsduk (både och skulle bli för crazy) i stark färg och denna mössa eller halsduk ska jag öva på att bära ända tills jag lärt mig acceptera den. Det blir en tuff övning.

Genius mom

Kanske beror det på att min nattsömn har snittat på fyra-fem timmar de senaste nätterna eller på svinsprutan som jag tog igår, kanske både och för idag hade tröttheten inga gränser. Och typisk nog sammanföll den med pappans sena dag på jobbet så jag var tvungen att dra eftermiddagslasset själv. Snurrig i huvudet gick jag mot dagis för att hämta upp dotter och försökte samtidigt tänka ut hur jag skulle klara eftermiddagen. Jag kunde ju inte gärna säga "jo förstår du, idag ska vi gå hem och sova". Så kom jag på det, genidraget. Det där med bio blev ju en väldig succé häromdagen så varför inte leka bio hemma. Sagt och gjort, vi köpte popcorn i affären, gick hem, ställde upp dotters stolar framför teven, bjöd mjukdjuren att sitta ner och körde igång en film. Mamman bakom genidraget intog horisontell position i soffan bakom och slumrade gott till Björn Gustafsons (den äldre) sköna berättarröst.

Det senaste

Nästan varenda treåring i Årsta var där. Någon gång i månaden visar de matiné för de allra minsta nere på den lokala biografen. Det gör mig väldigt glad att så många sluter upp till de lokala aktiviteterna så att gamla ställen som folkets hus kan fortsätta leva. Årsta genomgår en generationsväxling och allt eftersom unga barnfamiljer flyttar hit lever den lilla 50-talsförorten upp igen, lite liknande som det var en gång för länge sen då det begav sig tror jag.

För att förhindra sockerdricka i benen ska man tydligen promenera skiten ur dem. Så bra att mjölken var slut. "Jag kan gå till affären!" hojtade jag och gick förbi både den närmsta och den näst närmsta affären för att öka effekten. Sov jag bättre efter det? Nej.

Min nuvarande vardag är inte så dum. Jag gör lite som jag vill. Och tänk att kunna ta en tupplur efter lunch. Bara en sån sak.

V.31.

5an

För tredje gången ligger den nu ute på hemnet, 5an i två etage på dryga 100 kvm nere i Årstas höghusområde. Vi är inte intresserade av en lägenhet just där men ändå pockar den hårt på vår uppmärksamhet. Vad vill den oss? Vi vill inte på våning elva och tolv i ett höghus, hur många kvadrat det än handlar om. Men den skulle kunna bli assnygg, vi som inte brukar banga en renovering. Det finns massor av yta att springa på, plats för en studio, en trappa att åka madrass nerför. Det finns rum som vi inte ens vet vad vi skulle ha dem till. Och det där med området, det ser så o-charmigt ut men jag kan också falla för sånt, det där fulsnygga där det ändå finns potential. Ett förvirrande resonemang, jag vet, men det kommer inte bli något med det här. Kommer den ut en fjärde gång däremot kanske vi överväger att gå dit och titta.

Sömn

Det är bara jag som är hemma, de andra har åkt till lördagsdansen. Meningen är att jag ska få jättelång sovmorgon och vila upp mig men jag vill inte. Sömn är min värsta fiende just nu. Det går bara inte att sova gott. Det är toabesök, sockerdricka i benen, ensidesliggningar, sparkar från bebisen, sendrag - you name it, som håller mig vaken om nätterna. Alltså, att lägga mig i sängen som jag för tillfället hatar känns inte lockande. Lugn och ro och en lång helgfrukost med mycket kaffe tror jag ger samma energi. Vissa påstår att det är kroppens sätt att ställa in sig på en snar framtid med störd sömn och vakna nätter tillsammans med bebisen. Det vore ju heldumt av kroppen. Det här borde istället vara en period då man sover gott som aldrig förr, allt för att vara utvilad vid ankomsten.

En mognare student

Jag tentapluggar. Det är lite drygt två veckor kvar till tentan men jag har inget bättre för mig och kan lika gärna börja redan nu. Hur kan jag ha klagat över det här tidigare. Var det på något vis jobbigt att sitta still i soffan med en bok och en kopp kaffe? Den här gången längtar jag till och med till själva tentan. Det är tydligt att jag värderar andra saker nu, tack och lov.

Och nu när vi vet kan nedräkningen börja! Ticka på nu lilla rutan nere till höger!

Tid för barnafödande

Det var en väldigt konstig känsla som infann sig när jag sprättade upp brevet från SÖS som meddelade att vi är välkomna dit för att plocka ut vårt ofödda barn fredagen den 18e december. Så sjukt att läsa om det så. Samtidigt är det precis vad jag behöver, den där extremt sakliga informationen som beskriver på pricken vad som kommer ske och när.

Då var då, nu är nu

Igår firade vi två veckor som gifta genom att ta oss an målning av köket och nya dörrfoder till dotters rum. Dessutom lät vi oss njuta av snabbmat både till lunch och middag eftersom köket var ur bruk. Det hade varit roligare att backa tillbaka två veckor i tiden. Ja ja, bilderna finns ju alltid...

Inte ens på bröllopsdagen svek jag min oftast svarta klädkod. Men om blåsan var diskret i färgen var skorna desto roligare!

Jag måste gå på fest snart så jag kan ha den igen. Så länge får den sitta runt en lampskärm.

Det var ett visst tema på maten. Efter mycket klur på hur man förser hela sällskapet med mat utan att behöva stå vid spisen och tänka på att hålla maten varm kom vi på det. Sushi, så smart!

Drömmar

"Mamma, jag ska ha rosa hår sen, när jag blir stor. Och när jag blir stor ska jag bli dansfröken åt mina barn."

Tänk att hon redan har drömmar och föreställningar om framtiden! Jag blir alldeles rörd. Älskade unge, om det är vad du vill, om dans och rosa hår kommer göra dig lycklig så ska jag peppa och uppmuntra dig till det. Jag kan till och med hjälpa dig köpa hårfärg om du vill.

Seniorsnack

Ska man åka från Årsta till SÖS som jag gjorde idag tar man lättast buss 164, som även går under namnet pensionärsexpressen och kör likt en skyttel Årstas åldrande ursprungsbefolkning mellan hemmet och sjukan. Jag damp ner i sätet bakom två damer fångades av deras samtal om en jämnårig herre.

- Jo förstår du, han brukar baka till föreningsmötena.

- Å kära nån!

- Ja visst sörrö!

- Ja men att karlar ska kunna klara av det där har man ju hört.

Jag undrar verkligen vad de tycker om dagens unga familjer, till exempel vår familj där frun i huset inte fattat en kavel sen hemkunskapen, ändå äter vi nybakat bröd ganska så ofta!

En lättnadens suck

Sitter i väntrummet på specialistmödravården och väntar när läkaren ropar upp mig med mitt nya efternamn. Det är första gången det händer. Först kopplar jag inte, sen börjar jag fnissa. Jag fnissar visst åt allt som har med äktenskap att göra. Men nu är det alltså officiellt, de har ändrat i systemet.

Anledningen till att vi hängde på specialistmödravården var att vi skulle få tid för kejsarsnitt. Det gick inte fantastiskt förra gången jag födde barn. Än idag är det inte bearbetat och klart. Idag fick vi gå igenom hela förloppet tillsammans med en läkare. Det var bra, men varje gång det ska rotas i det där är jag helt slut efteråt och darrar som ett asplöv. Läkaren var bra. Hon förstod oss, hon fixade tiden till snittet som är livsviktigt för mig, för att bebisen ska kunna komma ut och insisterade på att vi ska gå vidare med bearbetningen hos en kurator. Jag kan inte tänka mig något jobbigare men tvingade mig själv att tacka ja. Men det blir lite senare, först ska vi fira och känna lättnad över att snittet är planerat och klart.

Och ett par högblanka måste jag också ha

Senaste tillskottet. Går som "fintights" i tightsindex.

Om att inte nå fram

Min man till mig:

- Vad snygg du är!

- Ameh lägg av.

- Vadå lägg av, jag tycker ju det!

- Men skärp dig nu.

- Men varför kan du inte ta åt dig?

- Det är för att du har läst i nån gravidbok att det är extra viktigt att ge sin gravida partner uppmuntran och komplimanger, fast egentligen tycker du inte det.

- Jo, jag tycker det på riktigt.

- Ja ja, jag hör dig.

- Suck...

Lite siffror på det

Om vi antar att bebisen kommer ut den 16e december får vi följande siffror:

- 75% av graviditeten är avklarad.

- Det är 69 dagar kvar till förlossningen.

Tjoho!

Gravidoblabla

Jag känner mig rätt färdig med att vara gravid och jag längtar något oerhört efter min normala kropp, att kunna röra mig obehindrat, orka med allt, att få hoppa i ett par jeans och ha på mig en t-shirt som sitter sladdrigt. Efter snart två graviditeter kan jag konstatera att jag inte är en sån som ÄLSKAR att befinna mig i det välsignade tillståndet. Det är helt krasst ett nödvändigt ont för att nå fram till det fantastiska resultatet. Så upplevde jag det under förra graviditeten också. Jag minns att jag undrade om jag verkligen ville gå igenom det här en gång till om det skulle bli aktuellt med fler barn. Precis i slutet var jag bitter och tänkte aldrig mer. Sen kom dotter och i samma sekund kände jag att det vore förfärligt att inte få uppleva det här med att få en bebis en gång till. Tänk att det kan svänga så och att man kan glömma så fort.

Så vad gör vi nu då?

Det har varit mycket de senaste månaderna. Allt som stod skrivet i kalendern hände i augusti/september. Det har varit bröllop, vår egen vigsel, resan, inskolning, födelsedagar och en massa annat. Nu är det blankt. Jahapp, vad ska vi hitta på nu då undrade vi och tittade frågande på varandra. Förmodligen just ingenting förutom att vänta på bebisen och rulla tummarna så länge, det och MVC var och varannan vecka. Jag har en känsla av att oktober, november och halva december kommer sååå långsamt.

I sthlm

Hemma igen trist nog. Vilken tråkig dag. Tröttheten efter senkvällens/nattens resa gjorde förstås sitt. Jag och dotter som skulle vara hemma och vila idag vaknade båda som tjuriga tonåringar och har nött på varandra hela dagen. Släng på en smutstvätthög som heter duga och ett besök på stormarknaden så fattar ni vilken typ av dag det har varit. Hemma är inte bäst just nu.

Hittills i Berra

Vi har det bra. Lite otur med vädret bara. Har aldrig upplevt sol i Berlin faktiskt.

Är man jättegravid och semestrar i storstan med barn hänger man inte på barer hela nätterna. Att hyra en schysst lägenhet där man kan hänga efter långa dagar på stan var en bra idé. Och tjoho för trådlöst internet. Det första nätärendet blev att googla "playgrounds berlin"...

... Vilket inte hade behövts. De finns överallt och dotter menar att parkerna i Berlin är mycket roligare än hemma. Stadsdelen vi bor i är Europas barntätaste.

Berlinarna har fattat att man göra fika till en trevlig stund för hela familjen. Det behövs bara bord och stolar i barnstorlek och några gatukritor, sen är samtliga nöjda, oavsett ålder.

Både gatukonst och konst med gatan som motiv är poppis här.

Ytterligare en paus, ytterligare en kaffe.

Att kolla efter nya kläder känns poänglöst just nu. Ett par nya brillor däremot, går bra.

Vi ska iväg

Om några timmar åker hela familjen iväg på en liten tripp till Berlin. Resan är delvis en bröllopspresent och då är det inte mer än rätt att dotter också får följa med, enligt henne har vi giftat oss alla tre. Jag och min man (hihi!) var ju där tidigare i år och kände att vi inte hann med att se och göra allt vi ville. Däremot hann vi fatta tycke för staden och såg dessutom att det kan vara en rolig stad för barn att uppleva. Så snart snart snart bär det av igen. Yey!