Hoho?

Är så himla avskärmad och bortkopplad. Internet funkar inte, fattas visst nån kabel, och mobilnätet går långsammare än dotters påklädningstempo. Hoppas på i morgon, då kommer the cable guy.

Olé

Sitter som vanligt och pluggar, tenta på måndag. Igen. Innan dess drar vi på bröllop. Om precis ett dygn landar planet i Barcelona där bröllopet äger rum. Flärd i en annars ordinär vardag. Mycket kul väntar, ändå känns det lite vemodigt inför resan. Lillebror är nämligen den enda av oss fyra som inte kommer med. Ett högst genomtänkt och riktigt beslut. Ingen miljö som passar en liten, då har han det bättre här hemma med mormor. Det vet jag rent rationellt. Känslomässigt är det så klart annat. Dotter däremot, laddad till tusen på flyg, fest, bad och kusinerna. Ska försöka koppla bort katastroftankarna nu, göra mig lite snygg och redo för högsommarvärme och fest.

I bild

Har dragit igång ommöblering och projekt hitta nya lösningar i vardagsrummet som visade sig vara jobbigt svårmöblerat. Dotter möblerar på sitt bästa sätt, med pynt på oväntade ställen. Måste säga att giraffen gjorde sig väldigt bra. Och så lillebror, en alldeles egen installation - spanaren i fönstret.

Insta

A just, började med Instagram igår efter en del ska jag, ska jag inte. Som AMO skrev häromdagen, ett bonusmaterial till bloggen. Dessutom väldigt bild-smidigt eftersom iPhone-bloggandet jävlas med mig. Leta efter ceciliaanna om ni vill följa.

Valet vid köttdisken

Var på stormarknaden härom veckan. Går samma zick zack-väg mellan hyllorna som alltid. Vid kötthyllan som vi annars passerar stannar lillebror, hämtar en falukorv och slänger den i vagnen. Tar upp den igen, säger att vi inte ska ha den. Lillebror kastar i korven i vagnen igen. Dotter står bredvid, skrattar så hon viker sig. Så blir hon med ens allvarlig. Men mamma, varför kan vi inte få den? Jo, du vet vi har ju valt att inte köpa kött. Inget kött om vi inte vet att djuren har haft det bra när de levde. Att de var snälla mot djuren. Samma svar som många gånger förr. Så brukar det vara fine. Men mamma, säger dotter. Jag vet, ni kan välja att inte äta kött men jag kan välja att jag vill äta kött. Vågskålen i mitt huvud väger alternativen, priciperna, viljorna för fullt. Hon står ju där i egen hög person hon argumenterar för att hon vill. Hon gör ett val. Skulle kunna berätta allt jag vet om hur den där korven blev till, varje människa skulle tappa suget. Men jag väljer att inte göra det. Hon är fem år, om än en mogen sådan. Hon vet redan en hel del om köttindustrin, om att djuren som ska ätas ofta far illa. Hon vet bra mycket mer än en regular femåring men där får det vara stopp känner jag, inte mer. Hon vill ändå och jag svarar tillslut, att ok, jag letar efter en korv som kommer från djur som haft ett bra liv så tar vi den. Men jag fattar ju att det finns tvivelaktiga förhållanden även bakom en ekologiskt märkt produkt som säljs där på stormarknaden. Nöjd dotter la en eko-märkt falukorv i vagnen medan vågskålen i mitt huvud fortsatte jobba, rätt mot fel. Är så svårt tycker jag. Vi väljer åt dem i början, när de är små. Vi motiverar våra val när de börjar fråga. Så småningom kommer ifrågasättandet - och ja, tycker man tillslut olika så gör man. Med det kommer oundvikligen ett av de där många svåra ställningstaganden man gör som förälder, när rollen som övermyndare och våra principer ska vägas mot barnen som egna individer som gör individuella val.

Den ljuva trångboddheten

Vår lägenhet, vårt hus, våra grannar - har aldrig bott bättre. Först tänkte vi, det här är ett tre år framöver-boende, tills jag är klar med utbildningen och medan barnen fortfarande är små. Kanske har de då tröttnat på att dela rum, smäller igen dörren framför näsan på den andre och sånt. Då är det läge att dra vidare, tänkte vi då. Men nu, inbodda och allt känner vi att vi vill bo just här, så länge det bara är möjligt. Därför blev jag pirrigt glad av den här smarta trångboddhetslösningen - rum i rum. Tänker i fall barnen så småningom kräver var sitt rum, vilket innebär vardagsrummet för oss om vi väljer att bo kvar. Idé och bilder från bloggen u n g t b l o d, evig källa till inspiration.

Pics: u n g t b l o d

Komsi komsi

Alltså dagen!

Bebisen kom ut och ser så fin ut. Tentan är skriven och med säkerhet godkänd. Solen skiner fortfarande, det är fredag och jag ska ut och drinka.

Spänning

Skulle ju sista stöten-plugga inför morgondagens tenta. Istället blev det familjeträff och förlossningsvaka på Shanti. Och även fast vi är hemma nu, barnen sover och boken ligger uppslagen på köksbordet blir ingenting gjort ändå. Väntar på plinget från mobilen som talar om att liten kusin är ute. Tänker på hur det var när vi själva var där på bb, precis innan dotter kom. Vilken otroligt speciell situation, som ett jättekrasch mellan livet utan och med barn. Nu - fortsätta lyssna efter plinget från mobilen och stirra i boken.

Nya livet

Längtar så tills den nya vardagen med båda barnen på dagis sätter sig, liksom bara rullar på. Mycket att komma in i efter tre månaders ledighet. Än så länge sprutar tårarna på lillebror när vi vinkar på morgonen. Det blir bättre men det känns ändå tufft. Åker till skolan för att plugga läkemedelsberäkning men lär mig ingenting för tankarna går till ledsen lillebror på dagis, på logistik och det där jäkla livspusslet. Åh nya vardag, börja rulla på!

Softa

Helgens bästa moment kom igen med vardagen. Långfrukost, frunch, brunch eller vad man nu väljer. Barnen gillar det lika mycket som vi vuxna och är vi schyssta och tillåter spel och målarböcker på frukostbordet är de lika generösa tillbaka och tillåter läsande föräldrar och omtagning av kaffe. Rätt bra helgstart alltså.