Metabloggande

Bloggtekniken och jag, vi är inte alls vänner sen en tid tillbaka. Blogger och iPhonen synkar inte, bilder kan inte bifogas utan att tappa kvalitet. Därmed försvinner allt det spontana, och rätt mycket lust med det faktiskt. Inte alls säkert att jag orkar och har lust att fälla upp datorn varje kväll efter klockan 21 och skriva. Då har det fått vara istället. Någon som bloggar smidigt via iPhone till Blogger? Eller ska jag kanske flytta bloggen. Måste hitta en lösning.

En annan era

Fick en stark känsla idag av att livet har tagit ett ordentligt kliv från en sida till en annan. Som att en ny era börjar precis nu. Lillebror är ingen bebis. Han ser ut som ett stort barn, som fyller ut hela sittvagnen, har frisyr och fundersam blick. På torsdag går vi till dagis tillsammans för allra första gången. Dotter vill ha disco med sina kompisar, utforskar popscenen med Tove Styrke som ny favorit och pratar så vuxet att jag ibland undrar om jag hört rätt. Idag gick vi till BVC, för hennes allra sista besök innan skolhälsovården tar vid om ett år. Ja, ni förstår.

det är vardagsfredag

CPH i bild

5

Jag har en femåring. Ofattbart, hur hände det? Varje födelsedag frågar jag mig samma sak. Vi gick och la oss med den nya dinosaurieboken men hann inte läsa färdigt innan hon somnat bredvid mig. Dotter ser alltid minst fyra år yngre ut när hon sover och visst är hon fortfarande liten ändå. Trots att hon numera äger en riktig klocka, discokula och äkta silverring.

En sista

Hur kan två månader flyga fram så? Bara en vecka kvar på semestern för två i familjen. Jag och lillebror har några fler dagar innan inskolning och terminsstart. Dotter längtar så det kliar i kroppen efter dagis och kompisar. Har heller inga problem att välkomna vardagen. En sista semestergrej hinner vi dock med innan lovet tar slut. Sitter just nu på tåget hela familjen för några dagars häng med barnens kusiner i Köpenhamn. So long! 

Om gemenskapen

Den här tjejen slutar blogga, har fått ta för mycket skit bland kommentarerna och orkar inte längre. Jag förstår henne. Personliga påhopp har inget bland kommentarer att göra och tar säkerligen död på lusten att skriva och dela med sig. I jämförelse med Anithas är den här bloggen en liten putt, en trevlig sådan där ingen någonsin lämnat elaka avtryck bland kommentarerna. Det är jag glad för. I några av bloggarna jag följer läser jag om bloggkretsen som håller varandra bakom ryggen och ägnar sig åt inbördes beundran genom att ofta länka till varandra. Det var här jag såg det först men här är orginalposten. Om vi lämnar det där med länkandet (som jag inte säger något alls om för jag är själv fruktansvärt dålig på att länka) och inbördes beundran så tycker jag det här med nära bloggkretsar är himla bra. Det är nog mycket tack vare den fina samvaron bloggarna emellan som tonen bland kommentarerna allra oftast är vänskaplig och trevlig, även då man inte tycker lika. Alla dessa "vänner" vars namn dyker upp i kommentarer runtom får mig att känna mig trygg i bloggandet, får mig att vilja och våga publicera utan större risk för sårbara påhopp. Så yey för den fina bloggsamvaron (och även för alla som är bra på att länka och på så vis utöka kretsen)!

Nu

Barnen är med kusinerna hemma hos farmor å farfar. Vi gör oss klara, på väg ut tillsammans för första gången på rätt länge. Han ska spela och jag kan för en gångs skull följa med. Ett typ av soundcheck pågår i vardagsrummet och jag hänger på balkongen och dricker bubbel under tiden. Sweet.

Det senaste

Idag är vi uppdelade,  har varsin unge på olika håll. Extra uppmärksamhet- och kvalitetstid kan man säga. De hade storslagna planer på segling, bad, grill och översovning på obebodd ö. Jag och lillebror höll oss i stan och inspirerade av deras segling tog vi cykeln längs stadsvattnet för att titta på båtar och småprata. Hemma igen lagade vi hans favoriträtt. Finns nog ingen nittonmånaders som är lika intresserad av matlagning som lillebror. Han missar inga moment och kommenterar dem gärna, nam nam gotte, med egen slev i högsta hugg.

Kondis

Dagens stolta - att jag tog mig ut på jogging efter att ha dåsat till under lillebrors nattning, dessutom med en tung och fettig pizza i magen. Har inte blivit av sen jag sprang vårruset i maj, fick hybris och avverkade en och en halv mil samma vecka. Sen kom sommaren. Under de få sommarmånaderna vi har finns knappast tid till träning. Inte om man som jag väljer socialt umgänge, grillkvällar på gården och en pratstund på balkongen framför en löprunda. Trevliga undanflykter med andra ord, men nu får det vara bra. Så jag skriver det här: jogg två till tre gånger i veckan. Fråga gärna hur det går.

Det senaste

Man och barn åkte bort. Jag valde att stanna hemma, såg fram emot att vara själv ett dygn eller så. Ägnade mig åt målningsterapi i total tysthet, åt min bästa mat, drack ett glas rött och läste tidningar. Och sov! Snart är de hemma igen och jag längtar lagom tills dess.

Tack...Eller?

Fick en kommentar av en vän jag inte träffat på ett par år. "Men du har inte blivit tjock, du har ju ändå fått två barn". Eh, ok.

Gör gott

Ser på nyheterna där bilder från Oslo och tysta minuten kablas ut. Känns fint att alla sluter samman. Den goda sidan mobiliserar och visar att den är starkare, inget snack om det. Men det finns också andra som är i behov av mobiliserad godhet, närmare bestämt nio miljoner människor. Med tanke på antalet nödställda, hälften av dem barn, känns mitt bidrag väldigt futtigt men jag tänker att många bäckar små...

Ett trevligt avbrott

Bilresan till Öland klarades av på knappt fem timmar. Vi reste på kvällen och hade två vakna men ändå trötta och stillsamma barn i baksätet. Samma väg, fast åt andra hållet tog elva timmar. Lång bilresa dagtid med pigga barn, hur tänkte vi? Var bara att stanna. Blev istället spontanturism i Norrköping med lyckliga, hoppande barn i landets kanske roligaste lekpark och en kontinental middag i sommarvärmen innan vi avverkade den sista sträckan i tystnad, lugn och ro.