Trotset - you gotta get through it

Som förälder känner man sin unge, man vet vad som brukar ställa till problem men man känner också till de små knepen för att ändå ta sig runt och förbi. Vi har frukosten som en sån krångelgrej. Hon är ingen frukostmänniska helt enkelt, förutom till helgen då det finns tid att dra ut på den. För att göra det lite mer inspirerande att sätta sig till bords har vi som knep att presentera maten på den rosa babuschka-brickan. Den lilla detaljen funkar bättre för matlusten än all frukostpropaganda i världen. Men dotter är som bekant tre år nu och vi befinner oss i en period av massiv treårstrots. De små lirkande knepen som alltid funkat så bra biter inte längre och där står vi handfallna föräldrar och stampar. I morse tittade vi på varandra jag och min man och konstaterade att dotter nog inte är den första unge som gått till dagis utan mat i magen och att hon nog skulle klara sig ändå. Det fick helt enkelt bli en praktisk övning i handling och konsekvens. Vi klädde på oss och gick mot dagis med tom mage. Så tio meter utanför porten kom det: "Mamma, har du nåt att äta?" Giv mig styrka...

Das hår

För första gången på många många år känner jag mig nöjd med håret. Luggen har vuxit ut, min hårfärg som mer och mer börjar bli min naturliga är faktiskt riktigt fin. Jag vågar nog hålla upp min högra hand och svära på att aldrig mer klippa lugg, som jag är skitful i - och aldrig mer färga håret i en färg som ligger långt ifrån min naturliga. Jag kan komma att förneka detta utspel i framtiden men just nu känns det rätt.

Materiella ting som skulle få mig lite gladare

Om det är lite synd om mig nu, med svullna fötter som bara passar i fula skor, så är det väl ok att tänka sig i ett par såna här framåt vårkanten - som morot och belöning efter mycket möda.

Och allt rullar på

Även med vatten i kroppen måste vardagen fortsätta. Dotter är lämnad på dagis och jag mellanlandar hemma en stund innan jag ska åka till skolan. En skön stund av ensamhet och tystnad - micropauser är det bästa jag vet. Dricker kaffe, äter scones och läser om berlinmuren en stund innan jag måste samla mig, dra på mig stödstrumporna och gå till bussen. Underbara vardag...

Om vatten och uselt humör

Den som frågade mig hur läget var idag skulle få en hink skit hälld över sig. Humöret är verkligen inte på topp. Jag har egentligen vetat om det ett par dagar men valt att blunda för det faktum som idag blev uppenbart. Skorna jag hade tänkt att ha på mig idag passade inte längre, det var då jag fattade på riktigt. Med dryga månaden av graviditeten har vatten börjat samlas i kroppen, precis som förra graviditeten men som jag hoppats på att slippa den här gången. Sån tur har jag visst inte. Min kropp gillar inte att vara gravid, det är uppenbart. Förra gången började det ungefär vid den här tidpunkten med att jag samlade på mig vatten i massor. Sen kom klådan och sen blodtrycket som sköt i höjden med raketfart och fick mig igångsatt. Och nu är jag rädd att vi är där igen, att det har börjat nu med vattnet och att resten också ska upprepa sig.

Skorna kastade jag så hårt jag kunde rakt ner i golvet framför ögonen på min familj som fattade vikten av att ge mig lite utrymme att agera ut. Efter att ha motat bort ilskan och skräcken valde jag att följa med familjen på stan. Där gick jag tvångsmässigt in i affärer och nöp i smaljeans och snygga skor som jag vill ha men absolut inte skulle passa i just nu och inbillade mig att alla kollade snett på mig som att jag inte insåg själv hur fel ute jag var. Så var det kanske inte men det kändes så. Well, det är 39 dagar kvar nu. Jag kan bara hoppas på att vattnet just bara är vatten och inte början på samma sista helvetesmånad som förra gången.

Det här är bra

De flesta tycker nog att det här är en hemsk bild, men inte jag. Sen vi fick veta att vi skulle bli en till i familjen har jag längtat efter att våren och sommaren snabbt ska passera, att kylan ska komma och att löven ska gulna och till sist falla av. Det snöslaskiga regnet har jag heller inget emot, det betyder bara att vi äntligen närmar oss december och den stora dagen D.

Familjen lika - olika

Vi försöker spela ballongspelet jag och dotter. Det går inte så bra. Hon är en fuskare och gillar att manipulera spelet, sån är jag också. Jag har med tiden märkt att det finns vissa saker som dotter med fördel borde göra med sin pappa som besitter världens största tålamod. Spela spel är en sån sak. Vi ryker bara ihop. Vi låter båda temperamentet styra. Hon blir trotsig när hon inte får fuska och drar sin arm över spelplanen så allt åker i golvet. Jag tappar bort min föräldraroll och börjar tjura och säger saker som "ska du hålla på så så skiter vi i det här". Som om hon bryr sig. Det är ju inte för min skull vi spelar. Vi är helt enkelt för lika jag och hon. I vissa situationer blir vi som två likadana magnetpoler som absolut inte kan mötas. Det är så lustigt hur det har blivit. Till utseendet är hon en miniklon av sin pappa men sättet, sitt temprament, sitt sätt att tänka och agera, det har hon efter mig. Jag brukar ofta betrakta henne och veta exakt hur hon tänker och vad hon kommer göra, jag förstår precis hur hon resonerat med sig själv och vilken baktanke hon har. På så sätt är hon min miniklon.

After dagis

När hösten börjar bli ruggig och parken känns som den sista plats jag vill besöka, ja då är det tur att biblioteket ligger tio meter från dagis. Och ännu mer tur är att fiket bara ligger tjugo meter från biblioteket och att det är helt ok för både dem och bibblan att man tar med sin kaffekopp in bland böckerna och tidningarna.

Full moon

Det är fullmåne ute. Jag sover alltid uselt när det är fullmåne. Det plus alla gravidfaktorer som jag inte ids påpeka igen får mig att undra om jag ens ska försöka sova i natt. Vore jag ensam hemma skulle jag tända ljus, lyssna på musik och ta tag i hyll-projektet, men nu är jag ju inte det och det vore bra om jag kunde hålla samma dygnsrytm som resten av familjen. Jag går och lägger mig i sängen och stirrar upp i taket i väntan på sömnen.

Liten blir stor

Tog fram de allra minsta storlek 50-kläderna från när dotter var nyfödd. Jag har längtat efter att ta fram och titta på dem, väcka minnen och se hur små de är. Den lilla röda är den första tröjan vi köpte till dotter, den var gigantisk då hon fick ha den på sig sin andra dag i livet. Tröjan bredvid, en annan randig drygt tre år senare. Måste de växa så fort?

En sån där typ av dag då tålamodet tryter

Ahhh! Vissa dagar vill man bara vara själv, ego, ta sin tid och få chans att jobba undan saker som man tänkt sig utan att stanna upp för lunchlagning, sagoläsning, sovstund och fix av mellanmål. Bara en dag liksom. Om det är för mycket begärt skulle jag uppskatta om lunchlagandet, eftermiddagsluren och de andra måstena just en dag som den här kunde löpa lite smidigare utan någon som skriker sin högsta ton rakt i öronen, säger att man är dum när man säger ifrån och tvångsmässigt gör allt som man absolut inte får.

Dagens

DAGENS VILL HA: Är ganska nöjd faktiskt, möjligtvis lite längre hår.
DAGENS KLÄDSEL: Tights i märkligt mönster, grå stickad tröja.
DAGENS SMINK: Lite grann.
DAGENS FRISYR: Oborstat i knut, dock lite längre ner på huvudet än vanligt.
DAGENS HÄNDELSE: Vi vaknade till den fantastiska nyheten att våra kära vänner blivit föräldrar natten till idag. Jag studsade rakt upp ur sängen trots bara fem timmars sömn.
DAGENS LÅT: Eh... det är nog mest dotter som lyssnat på sin musik idag.
DAGENS PLANER: Äta långfrukost, byta däck på bilen (jag tittade på), gå promenad, köpa välkommen ut-present till ovanstående bebis, laga lasagne.
DAGENS SAKNAD: En hylla med mer plats för grejer. Vi blir snart en till vilket onekligen innebär fler grejer att hitta plats åt.
DAGENS DUMMASTE: En kissblåsa som rymmer lika lite som en tesked.
DAGENS DROG: Att röra på mig.
DAGENS KRAM: En hel natts lång kram från dotter som sov i stora sängen i natt.
DAGENS PUSS: Från familjen, andra brukar inte pussa på mig så ofta.
DAGENS KÖP: En present, middag, en bamse-tidning
DAGENS GODIS: Alkoholfri öl.
DAGENS HUMÖR: Glatt och lite otåligt.

Avställningsyta

Lite skor, lite gravidsvammel

Igår slängde jag med sorg 99 kronors-skorna i soporna. Under den korta tid jag använde skorna hann jag laga dem inte mindre än tre gånger. Känns väldigt tråkigt men vad hade jag egentligen väntat mig av ett par skor för knappt en hundring.

Alltså, jag kan verkligen inte sluta älta att skorna är trasiga. Jag förstår plötsligt den stereotypa gravida kvinnan, så som hon ofta framställs i film när hon bryter ihop till en gråtande pöl för att mannen kom hem med kolaglass istället för chokladglass. Jag säger inte att jag är sån men jag kan definitivt känna igen vissa drag. Problem som vanligtvis inte skulle bekomma mig särskilt mycket kan nå enorma proportioner, typ nu att jag är uppriktigt ledsen för att de enda skorna som fortfarande satt skönt och var fina på mina fötter har gått sönder. När jag tagit mig i kragen ska jag titta efter nya, jag nämligen fått tips.