Tänkte på en sak

Efter besöket på förlossningen har jag gått och tänkt på en sak. Varför finns det inget akutalternativ till MVC? Förändringar av tillståndet som gravid och oro som man vill ventilera kan ju inträffa efter kontorstid, som för min del då det bara handlade om att åka in och ta nya prover. Nu sa läkaren till mig att det var förlossningen som gällde vid förändring men det var ändå mycket motvilligt jag slog telefonnumret dit. Att ringa förlossningen känns för min del lite som att man inte ska ringa 112 i onödan, bara om det är riktigt allvarligt eller om man är nio centimeter öppen. Med tanke på hur högt tryck det är på förlossningen kanske det vore smart med ett mer mödravårdsinriktat alternativ för dem som inte är på gång att föda just nu men ändå måste undersöka tillståndet. Bara en tanke. Om den sedan är realistisk, ja det är en annan fråga, för det är ju inte vanligt att pumpa in pengar till kvinnorelaterad vård.

Gillar inte stället

Vi spenderade fredagskvällen på förlossningen. Det är de där värdena som spökar och känner jag av en förändring efter kontorstid är det förlossningen som ska kolla upp det, men det var ganska lugnt och vi vände hemåt igen efter ett par timmar. Det där stället ger mig the creeps, baserat på min förra upplevelse där. På vägen ut passerade vi tortyrkammaren, rum nummer 6 och jag fick gåshud över hela kroppen. Om jag uttryckt att det vore skönt om bebisen kom tidigare (vilket innebär ytterligare besök på förlossningen och ett akut snitt) tar jag tillbaka det. Den får mer än gärna ligga kvar till det datum då vi skaffat barnvakt, sett till att packa väskan och tankat bilen. Det enda vi behöver göra sen är att ställa klockan så vi kommer i tid till det planerade snittet som sker på en operationsavdelning långt därifrån.

Tjuvlyssnat

Dotter och hennes pappa är i köket, de ska baka. Jag hör följande från min plats i soffan:

- Ska vi baka nu?

- Mmm, jag ska bara städa undan i köket först.

- Får jag städa med dig?

- Det är klart, du får alltid städa med mig!

- Å tack! Tack snälla pappa!

Dagens

Dagens vill ha: Ut bebisen, tack.

Dagens klädsel: Guu så ospännande! Min mans mjukisbrallor, en långärmad t-tröja.

Dagens smink: Absolutely nada.

Dagens frisyr: Ingen alls.

Dagens händelse: Gick upp tiiidigt på fastande mage för att lämna blodprov på sjukhuset. Jag är inte rädd för sprutor och nålar men att behöva fasta ett halvt dygn innan provtagning gjorde mig desto mer nervös.

Dagens låt: Interstellar Love med Paola (Bruna). Ser henne ibland i Årsta och tänker alltid att jag ska lyssna igenom hennes skiva som jag gillade när den släpptes för länge sen. Idag gjorde jag det.

Dagens planer: Att klara av en vanlig dag med allt vad det innebär.

Dagens saknad: Hälsan.

Dagens dummaste: Jo, jag åkte kommunalt till sjukhuset för provtagningen mitt i morgonrusningen och fick stå hela vägen då INGEN erbjöd en plats. De kunde inte veta att jag var helt slut i kroppen utan mat men de kunde ju se att jag är supergravid.

Dagens drog: Vilken näring som helst.

Dagens kram: Den som dotter gav till bebisen i magen när jag kom och hämtade på dagis.

Dagens puss: Betalade pusstull till dotter för att få komma in i köket och äta middag.

Dagens köp: Inget.

Dagens godis: Några restbitar från igår till kaffet.

Dagens humör: Tja, vad ska man säga...

Status

Ja då kör vi det här rejset en gång till då. Dagens barnmorskebesök bekräftade det jag redan visste var på gång. Massor med vatten i kroppen, snabb viktuppgång, klåda och blodtryck över det normala. Precis samma som förra gången men ännu tidigare än sist. "Är jag allergisk mot nionde månaden?" frågade jag. "Hmm" nickade hon lite bekymrat. Nu blir det provtagningar, läkarbesök och täta blodtryckskontroller fram tills... kollaps. Bra nyheter: bebisen mår trots allt bra i magen.

Välkomna att tycka till...

En gravidmage väcker en kännare, en klämmare eller en tyckare hos de flesta man möter. Du är stor! Du är ganska liten va? Typisk killmage! Den sitter så lågt så det måste vara en tjej. Alla tar sig rätten att tycka till och kommentera. Vi som vanligtvis är så försiktiga med att uttala oss om andras utseenden, det skulle ju kunna väcka anstöt och man vet ju själv att man oftast inte uppskattar ärliga kommentarer om sitt utseende, åtminstone inte av dem vi inte känner väl. Så är det i vanliga fall, som gravid befinner man sig dock i ett undantagstillstånd. Så verkar det i varje fall.

Det senaste

Vissa höstdagar vill päronen helst inte gå ut...

Då löper barnet amok hemma, men det är sånt man får räkna med.

Vi kunde åtminstone enas om att det här var en trevlig aktivitet att samlas kring.

Att rensa till

Det är bara jag som uppskattar sån här musik av oss tre. Därför lyssnar jag högt medan de andra är i trollparken och sätter samtidigt igång med det stora rensningsprojektet i ett försök att hitta lite yta där bebisen kan ha sina grejer. Det gäller att passa på de stunder då energin finns, som idag. Bipolär som sagt.

Bipolära gravidot

Graviditeten har sina bra och dåliga dagar. Ena dagen skulle jag kunna fortsätta många månader till, andra dagar anser jag att det måste ta slut NU. Växlingen mellan dessa extremlägen gör mig för sjutton galen. Det måste vara så här det är att vara bipolär. Vem vaknar jag som idag liksom. Ett som är säkert är att det är extremt åt något av hållen - glad och fylld av energi eller ledsen och håglös. Som att få en överraskning varje morgon. Crazy...

Kön?

Precis som när vi väntade dotter frågade vi i samband med ultraljudet i vecka 19 ifall de kunde se om det var en tjej eller en kille. Med dotter var det väldigt säkert men den här gången... inte lika säkert verkar det som. Jag tycker det ser ut som en kille, MEN... Det är ungefär så vi minns det från den där julidagen för länge sen. För hur var det nu egentligen? Vi försöker minnas hur hon sa det, uttryckte hon sig någonsin mer säkert än så i sitt uttalande och sa hon inte typ ...men ni får väl ställa in er på annat också...? Det kan vara vi som konstruerat säkerheten i hennes uttalande i efterhand, för vi ställde verkligen in oss på en kille efter det. Nu känns allt väldigt luddigt och det är nästan som om vi gått tillbaka till att inte veta alls. Spänningen inför dagen D är alltså total. Och nej, jag kan inte alls känna på mig vad det blir.

Hej världen

Att sova 3-4 timmar per natt flera nätter i rad blir man inte människa av. Att försöka låtsas som ingenting och fullfölja sina åtaganden blir heller inte så bra. Men nu, efter ett dygn av påtvingad vila är jag åtminstone en halv människa igen. Tjohej.

Begär allt som jag inte kan få

Förutom smaljeans och snygga skor längtar jag väldigt mycket efter den här situationen igen. Och bara för att det inte går vill jag ha det extra mycket.

Trotset - you gotta get through it

Som förälder känner man sin unge, man vet vad som brukar ställa till problem men man känner också till de små knepen för att ändå ta sig runt och förbi. Vi har frukosten som en sån krångelgrej. Hon är ingen frukostmänniska helt enkelt, förutom till helgen då det finns tid att dra ut på den. För att göra det lite mer inspirerande att sätta sig till bords har vi som knep att presentera maten på den rosa babuschka-brickan. Den lilla detaljen funkar bättre för matlusten än all frukostpropaganda i världen. Men dotter är som bekant tre år nu och vi befinner oss i en period av massiv treårstrots. De små lirkande knepen som alltid funkat så bra biter inte längre och där står vi handfallna föräldrar och stampar. I morse tittade vi på varandra jag och min man och konstaterade att dotter nog inte är den första unge som gått till dagis utan mat i magen och att hon nog skulle klara sig ändå. Det fick helt enkelt bli en praktisk övning i handling och konsekvens. Vi klädde på oss och gick mot dagis med tom mage. Så tio meter utanför porten kom det: "Mamma, har du nåt att äta?" Giv mig styrka...

Das hår

För första gången på många många år känner jag mig nöjd med håret. Luggen har vuxit ut, min hårfärg som mer och mer börjar bli min naturliga är faktiskt riktigt fin. Jag vågar nog hålla upp min högra hand och svära på att aldrig mer klippa lugg, som jag är skitful i - och aldrig mer färga håret i en färg som ligger långt ifrån min naturliga. Jag kan komma att förneka detta utspel i framtiden men just nu känns det rätt.