Beskrivning av ett tillstånd - helt utan skimmer

Jag är så trött. Så jävla trött. "Redan? Du har ju nyss gått upp." "Det är en form av ackumulerad trötthet" fräste irriterat jag tillbaka. Allt irriterar mig, familjen bör gå undan. Man, ungar - alla. Vill bara var för mig själv, utan någon som ständigt pockar på uppmärksamhet och utan någon som suger sig fast på mig varannan timme. Känner mig matt av att alltid vara behövd någonstans. Lillebror blir fyra månader idag. Under lika lång tid har tröttheten varit mig i hälarna. Nu har den fått fatt i mig. Det känns sunt, annat hade varit konstigt med tanke på hur många gånger jag vaknar varje natt och det faktum att jag aldrig vilar mig annars, förutom när jag sover om natten två timmar i stöten. Livet med småbarn är hårt på så vis. Det finns nästan inga tillfällen för spontan vila när man själv behöver. Visst skulle det gå att ordna en dag då jag bara får ligga och sova och vara ifred - absolut, det går, men det krävs ett arrangemang och det krävs planering och jag orkar inte det, bara för att JAG ska vila. Det är så lätt att drabbas av mammasamvetet, att lägga sina egna behov åt sidan och bara fortsätta köra på. I teorin vet jag att det är fel, ändå trillar jag dit så lätt - som nu. Någonstans instoppat i garderoben finns mitt ego. Jag tror det är dags att leta fram det idag.