Att hitta hem, 1

Årsta ja. Vi har alltså sålt radhuset. Och köpt en lägenhet i Årsta. Längtan tillbaka, till där hemma är på riktigt, blev för stark. Tror det var innan jul någongång, då alla höll med varandra att vi inte riktigt trivdes här. Av flera anledningar, inte bara saknaden. För den tror jag man kan komma över om man vill något annat mer. Och det är väl det som är problemet. Jag har verkligen försökt analysera varför jag känner så här. Varför jag frivilligt vill lämna något som många andra strävar efter. En del handlar om identitet. Har haft så svårt att känna igen mig själv i det här boendet. Vissa känner sig nog mer fria av stora ytor och trädgård. Själv känner jag mig låst av allt som kommer med boendet. Mer ansvar, mindre fritid, mindre glad faktiskt. Har en annan bild av mig själv, som jag, vi, var och som jag också insett vill fortsätta vara.

Vi var så unga, skaffade barn, studerade, förverkligade oss själva, levde ett liv med många möjligheter. Vi hade ingen villa eller radhus men väldigt mycket annat. Så en dag kunde vi plötsligt skaffa det också och var glada för det, att vi nått ända dit. Och ingen kan ju veta i förväg hur det blir. Nu vet jag att varken jag eller vi, är klara med det livet, bevisligen och där spelar valet av bostad, hur och var vi vill bo roll. Sen finns det mer praktiska anledningar som betyder mycket, inte bara för mig men för oss som familj. Vi har fortfarande vårt liv i Årsta. Våra vänner, dotters vänner, hennes dagis och lillebrors kommande. Som vi inte heller är beredda att byta. Det har blivit för slitigt att resa. Ingen tycker det är värt besväret, allra minst dotter som många gånger gråtit på väg bort från Årsta, också hennes riktiga hemma. Därför.