Valet vid köttdisken

Var på stormarknaden härom veckan. Går samma zick zack-väg mellan hyllorna som alltid. Vid kötthyllan som vi annars passerar stannar lillebror, hämtar en falukorv och slänger den i vagnen. Tar upp den igen, säger att vi inte ska ha den. Lillebror kastar i korven i vagnen igen. Dotter står bredvid, skrattar så hon viker sig. Så blir hon med ens allvarlig. Men mamma, varför kan vi inte få den? Jo, du vet vi har ju valt att inte köpa kött. Inget kött om vi inte vet att djuren har haft det bra när de levde. Att de var snälla mot djuren. Samma svar som många gånger förr. Så brukar det vara fine. Men mamma, säger dotter. Jag vet, ni kan välja att inte äta kött men jag kan välja att jag vill äta kött. Vågskålen i mitt huvud väger alternativen, priciperna, viljorna för fullt. Hon står ju där i egen hög person hon argumenterar för att hon vill. Hon gör ett val. Skulle kunna berätta allt jag vet om hur den där korven blev till, varje människa skulle tappa suget. Men jag väljer att inte göra det. Hon är fem år, om än en mogen sådan. Hon vet redan en hel del om köttindustrin, om att djuren som ska ätas ofta far illa. Hon vet bra mycket mer än en regular femåring men där får det vara stopp känner jag, inte mer. Hon vill ändå och jag svarar tillslut, att ok, jag letar efter en korv som kommer från djur som haft ett bra liv så tar vi den. Men jag fattar ju att det finns tvivelaktiga förhållanden även bakom en ekologiskt märkt produkt som säljs där på stormarknaden. Nöjd dotter la en eko-märkt falukorv i vagnen medan vågskålen i mitt huvud fortsatte jobba, rätt mot fel. Är så svårt tycker jag. Vi väljer åt dem i början, när de är små. Vi motiverar våra val när de börjar fråga. Så småningom kommer ifrågasättandet - och ja, tycker man tillslut olika så gör man. Med det kommer oundvikligen ett av de där många svåra ställningstaganden man gör som förälder, när rollen som övermyndare och våra principer ska vägas mot barnen som egna individer som gör individuella val.