Mer Öland, sömn, superhjältar och sista milen

Det blev ingen strand. Men det gjorde inget. Istället blev det stuga och sömn. Massor av sömn! Svärisarna ordnade sovmorgon två morgnar i rad, enormt välbehövligt. Lillebror virvlar fortfarande runt i sängen om nätterna och gör sina föräldrar (och syster) smått galna. Måste googla "utvecklingsfas 8 månader". Och nu, med åtta mil kvar till Stockholm, avslutar vi vår road trip. Just det, varje riktig road trip måste ha ett soundtrack. Vi har till 95 procent av bilåkartiden lyssnat och sjungit med till dotters signerade exemplar av Superhjältejul. Inga konstigheter.

Fysiskt förfall

Sommaren har varit lång period av fysisk förslappning. Tänk, jag som kommit igång så bra med springandet. Planen var att anmäla mig till midnattsloppet, en mil, och dubbla min kapacitet under sommaren. Tyvärr fanns inga platser kvar och heller inget att träna inför. Jag har lärt mig ett och annat om mig själv med åren och en sak jag borde känna till är att jag presterar noll, ingenting, absolut inte ett skvatt utan morot och utan mål. Och jag blev precis varse ännu en sanning om mig själv. Precis som ett barn presterar jag allra bäst när jag får en utmaning av typen "jag slår vad om att du inte klarar att...". Då kan jag!

På väg till nästa ställe

Efter två nätter i skönaste säng, hotellfrukost (ja, god var den, men som vego är en klassisk frukostbuffé inte alls så spektakulär) och två dagar på upptäcktsfärd i för oss ny stad har vi nu lämnat Göteborg. Två dagar var för lite. Jag är inte alls klar med stan, men med två barn i sällskapet hinns allt inte med, inte om man vill att även barnen ska få ha lite kul. Spårvagnar, nya parker, hotellboende och trevliga fikastopp gjorde dotters vistelse - tja, min också. Nu kör vi genom Smålands uppkopplingsfattiga skogar på väg mot nästa stopp och låter semestern skifta karaktär från stadsliv till strandliv.

Gbg

Om natten

Det har varit lite si och så med sömnen på sistone. Somliga lever rövare om nätterna och det påverkar såklart hela familjen. Men inatt alltså, vilken sömn! Tack vare hotellets megabreda säng och tjocka mörkläggningsgsrdin ville ingen riktigt vakna imorse. Dessutom var jag och min man överens om att det var den skönaste säng vi någonsin sovit i.

Spontan road trip

Vi har lite ledig tid att döda. Därför tänkte vi packa minibilen pyttelilla silverpärlan till bristningsgränsen och ge oss ut på vägarna i riktning sydväst. Hur länge vi blir borta och vilka ställen vi besöker vet vi inte, det får bero på väder och hur länge barnen tycker det är kul. Det enda vi har bestämt är att vi ska tillbringa en eller två nätter på ett riktigt schysst hotell med redig frukostbuffé och inte behöva bry oss ett dugg om städning och mat. DET är semester.

Säg mig hur man svarar på livets stora frågor

Vad händer i en snart fyraårings huvud? Jag märker hur hon funderar. Tänker och funderar. Blir så nyfiken, vill veta hur tankarna går. Samtidigt har integritet blivit viktigare än någonsin. Som en minitonåring vill hon vara själv ibland och inte störas, det måste jag respektera. En fråga som "vad tänker du på skrutt?" följs ofta av ett "gå bort mamma, jag vill tänka ifred!". Efter en stunds tänkande kommer ofta en fråga, inte sällan av existensiell karaktär. Herrejösses, tänker hon redan på sånt, utbrister jag inombords samtidigt som jag förbereder ett svar. Och hur svarar jag bäst på frågor om döden, om att bli gammal, om sjukdomar, hur man älskar och hur man känner när man är kär? Viktiga frågor som kräver riktiga svar. Jag säger som det är och tänker att sanningen oftast är svårast att berätta. Men vem har sagt att det är enkelt att vara förälder?

En otypisk sommardag

Åkte hem och gick på åttamånaders, även fast lillebroren nyss bara blev sju månader. Efter det gjorde vi allt man kan göra en otypisk sommardag. Vi stannade inne, bakade (inte jag), kollade på film och sov.

Sommarhjärna

Att jag både är avkopplad och nerkopplad fick jag veta när BVC-tanten ringde idag och talade om att vi hade tid för åttamånaders igår. Vi är ju inte ens i Stockholm!

Vuxendomen går på högvarv

De duggar tätt nu. 30-årsfester, bröllop och bebisar. Det sistnämnda är förstås extra kul. Vi var först och rätt så ensamma med barn när dotter föddes för fyra år sen, men sedan lillebroren kom, vår tvåa, har det fötts och jästs lite här och var. Nu kommer det där gänget som jag och min man förutspådde när dotter var bebis och vi funderade på när vännerna skulle slå till. "De flesta väntar in tretti" sa vi då. Och mycket riktigt!

Kvällen

Balkongen. Vi två. Tända ljus. Rosé. Prat om framtiden. Prat i allmänhet. Så kallad vuxentid. Tänk att vi två fortfarande har det så härligt ihop.

Såld

Lägenheten är såld. Förfallet har börjat.

Härda ut, det går över

Vi är hemma igen och jag njuter av det. Resten är i parken, jag är ensam hemma. Det jag gör just nu skulle jag kunna fortsätta med hela dagen. Alla fönster står öppna och mitt i draget sitter jag och äter långfrukost, dricker kaffe och läser. Ingen radio, ingen teve, bara tyst. Det är så tyst att jag faktiskt kan höra dotter tjoa nere i parken. Jag fick en välbehövlig sovmorgon idag, inkluderad frukost i lugn och ro. Den lilla mästersnuttaren har trappat upp sitt suttande, från att ha varit på väg att sluta till att vilja ha jämt och allra helst jämt om nätterna. Får han inte så skriker han, då vaknar alla och det är inte heller bra. Medan andra bebisar i hans ålder upptäcker tjusningen med riktig mat upplever han the revival of bröstmjölk. Reflekterar knappt över bristen på sömn, det har blivit normaltillstånd. Så länge jag funkar - och det gör jag bara jag tar sovmorgon då och då, så låt gå. Det är säkert bara en fas. Har inte kollat upp vad som händer med en sjumånaders men veteranmorsa som jag är har jag mina teorier. Och av samma skäl vet jag att det kommer gå över och bli bättre, man måste bara härda ut. Härda ut!

Ledighet - en definitionsfråga

Semester, schemester. För det är ju så att när man har barn så försvinner inte vardagen bara för att man är "ledig". Vi är två närvarande, engagerade och aktiva föräldrar på två barn och vi har fullt kan jag säga. Just nu är ett sånt där tillfälle då ena föräldern skulle kunna dra sig tillbaka och vara lite för sig själv. Egentid kallas det visst. Jag hade tänkt läsa färdigt intervjun med Quetzala Blanco i senaste Bon. Ett litet projekt jag har hållit på med i två dagar(!).