Gubbar

Nu måste jag få rasa. Måttet är mer än rågat vad det gäller mitt tålamod med GUBBAR. Det kan verka generaliserande men ni fattar nog, ordet gubbe i sig förklarar precis vilka jag menar. Knappast en dag har passerat utan att en gubbe muttrat, ropat och klagat på mig när jag är ute med barnvagnen. Det stör dem visst att jag går där, att jag är ute. Vi möter varandra på trottoarerna och de tycker att jag och min vagn är i vägen. Det är märkligt, för vad jag kan se är barnvagnen inte bredare än jag själv. Allt som oftast skiter jag i deras kommentarer och tycker istället att det är ena sorgliga typer som inte har något annat att göra än att störa sig på min närvaro. Men ibland lackar jag ur. Som idag på bussen, då jag parkerat vagnen på platsen där barnvagnar kan stå utan att vara i vägen. På kliver en gubbe och jag kan se på en gång att han är just en sån. "Kan du inte se att du står i vägen med vagnen här" sa gubben. "I vägen? Tur då att du inte var ännu tjockare för nu kom du ju förbi utan problem" sa jag. Han svarade med att se alldeles häpen ut. I gubbens värld ska små flicksnärtor inte tilltala äldre män på det viset. För det är min fullständiga övertygelse, att det inte är den trånga passagen det egentligen handlar om utan snarare det faktum att jag, som kvinna och mamma tar min plats i det offentliga rummet istället för att hålla mig inne och sköta hem och barn. För mig är det skrämmande att det fortfarande lever människor som tycker så här, att det går omkring ödlegubbar där ute helt utan förståelse för hur samhället och kvinnans roll ser ut idag.