Mer om att bearbeta

Jag skulle svara Alexandrorna i inlägget om att bearbeta. Texten jag skrev blev bara längre och längre, ville utveckla och förklara. Mycket för min egen skull, för jag bearbetar medan jag skriver. Den som har tröttnat behöver inte läsa det här, det kanske är tjatigt men det här är mitt ältforum så jag skriver ändå.

Jo, det där med att bearbeta. Det är säkert väldigt individuellt hur man gör. För min del tar det lång tid och mycket ältande innan allt sjunker in. Förra gången, med dotter, var det en traumatisk förlossning jag behövde bearbeta. Precis som nu tog det sex månader innan jag fattade eller ens orkade tänka på det som hänt. Inför lillebrors ankomst fick vi planerat snitt och även om det blev akut istället så var det en positiv upplevelse. Däremot var själva graviditeten svår mot slutet. Det kändes skitjobbigt då men det är inte förrän nu jag har greppat allvaret i det. Kommentarer från sjukvården som "du hade tur som redan var på sjukhuset", "blir du gravid någon mer gång är risken stor att det drabbar dig igen" och "det kanske är så att ni inte ska skaffa fler barn" har långsamt sjunkit in i mitt medvetande. Sa dom verkligen så och gällde det verkligen mig?

Att jag hade drabbats av havandeskapsförgiftning visste jag. Men det hände andra skumma saker med kroppen. När jag slutligen blev inlagd var jag riktigt sjuk, det har jag förstått nu. Diagnosen fastställdes till Hellp. Förklaringen som läkarna gav oss på bb var kortfattad och knapp. En form av organsvikt sa de. "Frågor på det?" Men det hade vi inte just då och läkarna skyndade sig att lämna rummet. Vi kom hem, det gick ett tag. Så en dag skulle jag på provtagning och kolla mina värden efter allt som varit. Jag tog fram remissen som läkaren gett mig när vi lämnade bb. Just det, Hellp ja, vad var det nu igen? Medan jag läste på om Hellp kom funderingarna, frågorna och oron. Va fan, någon kunde väl talat om för oss att det var farligt, och att jag och lillebror uppenbarligen hade en jävla tur?! Men nej, tydligen får man inte berätta sånt för en gravid kvinna, inte oroa, även om det är befogat. Jag kan inte svara på om det bästa för mig hade varit att veta. Barnmorskan visste, det har hon talat om i efterhand och det var hon som såg till att jag kom till sjukhuset. Det kanske räckte så.

Kort därefter var det återbesök på mvc, hos samma barnmorska. Man brukar tala om förlossningen, men den gick ju bra och avhandlades rätt snabbt. Resten av samtalet kom att handla om komplikationerna mot slutet av graviditeten och vad som egentligen hände. Vi hade tusen frågor, hon hade bara hundra svar. Vad kunde ha hänt med mig? Vad kunde ha hänt med lillebror? Kan vi få fler barn om vi vill? Vi har inte fått definitiva svar på det än. Och det är väl därför jag tänker på det fortfarande. Vi har så många frågor som är obesvarade. Barnmorskan var klok, hon har träffat mig förr i samma situation. När vi kom på återbesök med dotter påstod jag att allt var under kontroll, allt var så bra. Tre år senare kommer jag tillbaka och måste bearbeta den svåra förlossningen hos en kurator. Hon sa, "Låt det sjunka in, det kanske kommer lite senare som förra gången. Ta då kontakt med specialistmödravården igen". Hon hade rätt. Så det är väl det vi ska göra nu. Reda ut alla frågetecken och gå vidare.