Eftersom jag aldrig fattade vikten av bra betyg

Igår skrev jag högskoleprovet. Det kan ju vara bra att ha. Mina skolbetyg är inte de bästa. Strax under medel skulle jag säga och det är precis vad man får om man varit hälften jättedålig, hälften jättebra. Har tänkt så mycket på min skolgång på senare tid, kanske för att dotter snart ska in i skolans värld. Tänkt på hur jag var, varför jag gjorde som jag gjorde. I efterhand inte så smart kanske men ändå så typiskt mig.

Jag måste varit jobbig som elev. Obstinat. För vissa lärare. De som jag bestämde mig för att inte gilla, där det skar sig lite från första början. Då satte jag mig på tvären, mest för mig själv egentligen och ville inte delta. Inte säga något, inte delta i diskussion, knappt plugga. Satt långt bak och och fäste min arga blick bak i nacken på de där tjejerna som alltid var så tillgjort duktiga, eller på läraren jag ogillade. Minns hur jag ogillade spanskaläraren i gymnasiet. Hur jag en dag fick nog och hoppade av, gick till rektorn och talade om vad jag tyckte om läraren. Att det inte var för att spanskan var tråkig som jag hoppade av. För det var det inte. Jag sa att jag ville åka till Spanien och lära mig spanska efter gymnasiet och sen tenta upp betyget. Det var bara hälften sant. Att jag ville åka till Spanien och lära mig spanska var sant. Det gjorde jag också. Men jag hade aldrig tänkt tenta upp betyget när jag kom hem. Det räckte för mig att veta att jag visst kunde lära mig spanska, om jag ville.

Det tog lång tid för mig att fatta att de duktiga tjejerna var smarta. De kanske inte heller tyckte det var kul, men de tänkte på framtiden och det var därför de var tillgjort duktiga. Jag tänkte aldrig på framtiden. Inte på det sättet. Var ämnet tråkigt eller läraren fel så fick det vara. Sen fanns det roliga. Bild och form, samhällskunskap, svenska och geografi. Där var jag bäst. Aldrig att jag skolkade därifrån. Var alltid där, gjorde det jag skulle och ännu mer därtill. Fick alltid mvg utan att anstränga mig. För att det var kul. Min lärare i samhällskunskap var också min lärare i ett annat ämne, ett för mig ointressant ämne. Hon blev inte klok på mig sa hon. Hur kunde jag vara så bra i ena ämnet men inte alls bra i det andra?

När jag tänker på det idag blir jag inte heller klok på tonårsmig. Varför jag inte bara bet ihop som de duktiga tjejerna, även fast det inte var kul. Jag förstår ju nu att de gick därifrån med möjligheten att välja. Välja det roliga. Visst har jag också kunnat välja. Jag är utbildad, och den utbildningen valde jag själv, men hade jag haft större valmöjligheter kanske jag hade valt annorlunda. Jag säger inte att jag tänker välja om, bli något annat. Jag säger bara att jag har äntligen förstått vikten av att fixa sig valmöjligheter i livet. Kanske att jag efter gårdagen har lite större chans att påverka livet i den riktning jag verkligen vill åt. Jag hoppas det.