Framsteg

Min telefon vibrerar mitt under föreläsning. "Han går!!!" står det. Jag vill se det, hurra, klappa händerna och vara där och krama om. Det går inte, jag sitter där jag sitter. Istället lutar jag mig mot min klasskompis i stolen intill och väser "han gick nyss!". "Härligt!" väser hon tillbaka och gör två tummar upp. Hon fattar  det här, kan dela min glädje en liten stund. För ovanlighetens skull är jag inte den enda med barn på min utbildning. Vi är ett bra gäng, som skaffat kids, omvärderat karriären och valt om. Känns skönt, som en bekräftelse på att jag gjorde rätt när jag vågade välja att välja om.