Söndagsblues

Söndag = ångestdagen. Ångest för att veckan gick så snabbt och för att helgen gick ännu snabbare förbi. Ångest för att jag inte hann med att göra det jag tänkt mig och för att jag inte heller denna vecka hann träffa de vänner, förutom de allra närmsta, som jag allt mer sällan umgås med. Ångest för att kalendern redan är fulltecknad inför veckan som kommer. Jag hann bara träna en gång även fast mitt mål var att träna två gånger. Jag hann inte ta tag i en enda sak på "att göra listan". Jag hann inte en enda gång laga den där nyttiga och perfekt sammansatta maträtten jag såg ett recept på. Jag hann inte uppdatera min CV och kunde därmed inte söka drömjobbet den här veckan heller. Till och med att jag resonerar så här ger mig ångest. Jag vet ju att det skulle vara övermänskligt att hinna göra allt det här samtidigt som jag har familj och jobb. Vad är problemet? Rent intellektuellt vet jag ju allt det här med samhällets prestationskrav som särskilt drabbar unga kvinnor. Varför måste jag då hålla på och tänka så här? Varför kan jag inte bara fokusera på det som jag faktiskt har hunnit med och det som verkligen betyder något?