Att växa

Vissa dagar känner jag mig gravidfin, andra mindre fin. Idag känner jag mig bautagravidful. Imorse märkte jag att magen hade ploppat ut, från ena dagen till den andra. Inga kläder passade längre, allt var fel och fult och dessutom låg mina bästa kläder i smutsen vilket fick mig att överväga att inte klä på mig alls om det andra nu skulle sitta så fult. Det borde inte förvåna mig, jag har varit med om det en gång förut och vet att ingen bebis kan utvecklas under en platt mage, ändå blev jag smått chockad när jag efter halva graviditeten kunde konstatera en ordentlig kula. Egentligen är det världens bästa bekräftelse på att det som sker därinne går som det ska och jag borde känna mig glad för det men ändå har jag svårt att ta förändringen. Det läskiga i det hela är att man kommer till en punkt då man tappar kontrollen över sin kropp. Man ser den växa liksom. Högst naturligt men för mig känns det inte självklart. Jag tycker det är läskigt att se sig själv förändras, att inte se ut som vanligt när jag slänger en blick i spegeln, så tyckte jag förra gången också och inte känns det annorlunda andra gången. Jag måste lära mig att gilla det, jag måste anstränga mig och tänka kring det rationellt för då vet jag att den kroppsliga förändringen är faktiskt positiv och leder till någonting väldigt bra.