Två barn, lätt som en plätt

Att ha två barn istället för bara ett går lätt som en dans. Ingen avundsjuka, ingenting som är jobbigt alls, vilket vi gärna påpekar. Men det ska vi passa oss för att tala högt om igen. De senaste två tillfällena vi kaxigt pratat om hur bra allt går har läget genast ändrats till det motsatta. Häromkvällen skulle min man gå ut för att träffa några hemvändare. "Är det säkert att det är lugnt att jag går?" frågade min man. "Ja, det är klart. Dotter går ju och lägger sig nu så det blir inga problem", sa jag. Men dotter somnade aldrig utan bestämde sig för att kaosa kring sömnen. Och lilla lillebror som sällan skriker bestämde sig för att ha skrikfest vid samma tillfälle. Min man hann ta en halv öl, sen kom han hem igen.

Eller idag när jag pratade med vår barnmorska från MVC i telefonen. "Vad skönt att höra att allt går bra för er. Hur går det för er dotter, funkar det bra med henne och bebisen?" "Ja absolut! Hon har aldrig visat tecken på avundsjuka, hon vill bara krama och pussa på honom hela tiden, hon är så snäll mot honom!" I samma stund som jag uttalat dessa ord hör jag hur kaoset bryter ut i rummet intill. Dotter storgråter och sekunden senare slits dörren upp in till mig. "Pappa sa till mig!" skriker dotter. "Ameh det var ju för att du slog till lillebror med ormen!" ropar min man. Jag ursäktade mig inför barnmorskan i telefonen. "Skulle ni två kunna lösa det här med varandra, jag försöker prata i telefon", sa jag och stängde dörren om mig igen. "Sådärja, nu är jag tillbaka. Vad var det vi pratade om nu igen?"

Så nej, jag kommer inte säga det högt igen.