Det här är en intressant fråga, något vi tänkt på mycket sen lillebror kom. Jag tror vi har en sak gemensamt här, Manny och jag, nämligen känguruungar. Minns inte om jag skrivit om det här tidigare men när dotter var bebis var hon just en sådan, känguruunge alltså. Det var en krävande tid kan jag konstatera i efterhand. Vi bar och kånkade dag ut och dag in. Hon var ständigt tätt intill, annars skrek hon. Att somna själv var det aldrig tal om. Hon vyssades i famnen tills ögonen föll ihop och försökte vi lägga ner henne blev hon rasande. Det visade sig nämligen ganska tidigt att dotter hade en sjuhelsikes temperament så vi lät henne få som hon ville, pallade inte med skriken. Babybjörn blev min bästa vän, hennes med för den delen och användes varje dag i nästan ett år. Bärselet blev tillslut så utslitet att det inte ens var idé att spara till framtida syskon.
Och så lillebror då. Inför hans ankomst var både jag och min man överens om att en ny Babybjörn var det viktigaste inköpet näst efter barnvagn så vi slog till i god tid för att vara beredda. Väl ute fattade vi att vi här hade att göra med en helt annan person. Vi testade bärselet i början när han verkade trött och hade svårt att komma till ro men upptäckte att han bara blev mer missnöjd när han satt där. Tillslut testade vi att lägga honom i sin vagga. Det tog inte många sekunder innan han somnade nöjd. Helt själv. Och så har det fortsatt. Den här ungen vill ha sin space, tvärt om mot vad vi är vana vid. För oss känguruföräldrar är detta helt otroligt och vi kan inte sluta förundras över att de är så olika till personlighet och att bebistiden den här gången är mycket... skonsammare för oss föräldrar - än så länge kanske man ska tillägga. Och vad beror det på? Kosmisk rättvisa, andra barnet eller en fråga om personlighet? Tja, jag vet inte. Säkert lite av varje.
2 kommentarer:
Men alltså, jag höll på att storkna när du sa att du burit ditt barn i bärsjal de första sex månaderna. Men så blev det för oss också, om inte längre, jag tror hon var 8 månader innan vi kunde lägga henne ifrån oss när hon sov. Och vi vaggar henne FORTFARANDE till sömns på kvällarna, hon är 18 månader nu... Men det går säkert att få henne att somna själv nu, måste bara orka ta fajten... Cool att de är så olika!
Haha! Det kan jag förstå, att du storknade alltså. Men det går ju aldrig att förutse hur det blir när det gäller barn. Sen tycker jag att man ska köra på det som funkar. För oss var det det enklaste i stunden och vi valde att skjuta på striden, hitta rätt tillfälle. Det kommer förr eller senare. Som du säger, man måste ju orka!
Skicka en kommentar