Vid Skanstull rullade den bra. På Vasagatan, tio minuter senare, fick jag kliva av eländet. Det är min cykel vi talar om. Tre gånger har jag haft den ute i sommar, lika många gånger har den gått sönder. Jag orkar inte mer, så jag dumpade cykeln i stan, tog min cykelkorg och bestämde mig för att promenera hem - utan cykel. Skulle någon vara intresserad så står det en olåst, svart damcykel av okänt billigt märke utanför Sabbatsbergs sjukhus. Varsågod!

Hemvägen gick via nedre Kungsholmen, förbi den adress som sedan tjugofyra år tillbaka och fram tills förra månaden var mitt (ena) barndomshem.

Men även fast jag är född och uppvuxen i Stockholms innerstad har jag svårt att tro att vi blir stadsbor i framtiden. Söder om söder har vunnit mitt hjärta, så är det. Gångerna jag tar mig norr om Slussen är få, det har bara blivit så.