För ett år sen var vi bara tre

Att vi i snart har en ettåring hemma är något jag inte kan ta till mig. Hur gick det till? Lillebror som fortfarande låg i magen för ett år sen. Lillebror som envist fortsätter att krypa, väger tolv kilo, som mest av allt gillar att kramas, som ler från munnen ända ut till öronen. Ett år alltså. Blir sentimental och går igenom händelserna tiden innan förlossningen och tiden på bb. Minns så väl hur det var, de sista dagarna innan han föddes. Hur jag mådde. Kroppen som var upp och ner och skenande. Alla provtagningar och bekymrade barnmorskan som tillslut inte sa något mer utan skickade oss till sjukhuset där han plockades ut bara några timmar senare. Så fanns plötsligt lillebror, välmående och fin. Vi andades ut. Och minnet av när dotter fick träffa sin bror för allra första gången. Sitter fastetsat i huvudet, hennes ansiksuttryck, vad hon sa, allt. På torsdag firar vi lillebrors ettårsdag. Fram tills dess har jag lite att smälta. Försöka förstå hur ett år kan gå så fort men samtidigt kännas som en evighet.