torsdag 17 mars 2011

Om att ha en dotter

"Är jag ful mamma?" Mammahjärtat går med ens i tusen bitar. Jag släpper allt jag har i händerna och tar tag om henne. Tänker vem i helvete har fått henne att tro det. Sån blir lejonmamman. Förklarar för miljonte gången hur fin hon är. Att hon är fin för att hon är den finaste personen i världen, för att hon är den hon ÄR. Det fina sitter inte i utseendet förklarar jag för jag vet inte vilken gång i ordningen. Varför hon undrade var för att hon hade byxor. Hon går på dagis, är inte ens 5 år. Ändå har hon snappat upp, från någonstans, att en söt klänning gör henne finare än ett par sköna mjukisbyxor. Förlorar hoppet en smula. Som vi jobbar för att ge henne styrka i den person hon är. Berättar att kläder och utseende inte spelar någon roll för hur fin hon är. Och inte bara vi. Nära runt omkring, inte minst hennes pedagoger, som varje dag ältar och bankar in samma budskap i barngruppen. Allt vi säger och ändå finns det fortfarande tvivel, något som får henne att undra om hon är ful. Att hon kanske är det för att hon inte har på sig söt klänning. Vad kan jag då mer säga som förälder? Förmodligen säga det miljoner gånger till. Aldrig ge upp och fortsätta mata styrka.

6 kommentarer:

Tove Kungsholmen sa...

Usch, gör ont att läsa. Har också en dotter som snart fyller fem. Hittills har vi varit förskonade från kommentarer om utseende men jag förstår att det är en tidsfråga.

inte skyldig sa...

Åh! Mitt icke-mamma-hjärta går också lite i bitar. Bra att hon har fina föräldrar. Alla behöver höra att man är bra tusen gånger om.

MANNY-KEN sa...

Å nej! Blir galen! Varför, varför varför!?

Lisa sa...

Jag säger samma sak som jag säger varje gång jag läser om eller hör talas om en förälder som är som du verkar vara: det är ni som gör att jag vågar hoppas på att framtiden för med sig mer frihet för alla att göra sina egna val.

Anonym sa...

Åh. Åh. Nej.
Allergisk reaktion. Kli på kroppen. Det är så fruktansvärt provocerande när ens barn uttrycker saker i stil med din dotters. Fast någonstans är det ju bra att de uttrycker sina tvivel och påståenden...då kan man iaf argumentera emot, förklara, berätta och försöka få tankarna att ta en annan vändning.
Bäst vore det om barns världar var förskonade från vuxnas behov över att kategorisera in BARN i flickor och pojkar, fint och fult, gulligt och coolt osv.
Någonstans ifrån kommer dessa uttryck och tankar och jag anser att det är vi vuxna som bär ansvaret.
Barnen är bara barn men det är vi som skapar och konstruerar dem utifrån samhällets (våra) förväntningar på hur en pojke eller flicka ska vara eller se ut. Vi har makten att förändra eller låta stereotypa könsroller fortsätta existera.
Ett val vi bör tänka över både en och två gånger.

Själv kommer jag fortsätta tala om för min 3,5 åriga son att flickor säger coolt om de vill och att det inte finns något som heter flick- eller pojkleksaker.....

schmut sa...

Tänkte först att vi hade kanske barn på samma dagis men insåg sedan att det är ett fenomen som nog tyvärr alldeles för utbrett.
Min dotters förskola hade en rosa maffia förra året som lyckades domdera alla till att älska rosa och bara ha kjol eller klänning, för då var min fin. Helst skulle man även ha klackskor och långt hår som alltid var uppsatt.

Var inte förrän jag träffade på föräldrarna och såg deras blickar på mig som jag riktigt insåg var allt det här kom ifrån. Numera klär jag ner mig för att gå till förskolan - tuppkam upp, smink av. Känns som om jag måste vara den som jämnar ut intrycken.