Att förklara ondska

Minns första gången jag konfronterades med verklighetens ondska. Det var lasermannen. Jag var fortfarande liten men tillräckligt stor för att förstå en del. Jag såg fantombilden på löpsedlarna, hörde fragment av rapporteringen och vuxnas prat. I mitt förenklade barnperspektiv såg jag framför mig en man som sköt alla människor med mörkt hår och jag var livrädd att något skulle hända min mörkhåriga mamma. Trots vuxnas försäkran om att det inte skulle hända hade jag ändå svårt att komma över skräcken. Ännu har dotter något år eller så kvar innan hon upptäcker att människan kan vara ond och världen grym. Just nu är hon lyckligt ovetandes om det som hänt i Norge. Ännu kan hon inte läsa några löpsedlar och tv-sändningarna kan vi låta vara av så länge barnen är vakna. Troligtvis snappar hon upp fragment av det inträffade, folk pratar ju, och förr eller senare kommer hon säkert att fråga. Det är inte helt fel att redan nu tänka på förklaringen, gå igenom så att det blir lätt, greppbart, utan att för den skull ljuga eller förneka. Och framförallt, försäkran om att sånt här händer väldigt, väldigt sällan.