Tack...Eller?

Fick en kommentar av en vän jag inte träffat på ett par år. "Men du har inte blivit tjock, du har ju ändå fått två barn". Eh, ok.

Gör gott

Ser på nyheterna där bilder från Oslo och tysta minuten kablas ut. Känns fint att alla sluter samman. Den goda sidan mobiliserar och visar att den är starkare, inget snack om det. Men det finns också andra som är i behov av mobiliserad godhet, närmare bestämt nio miljoner människor. Med tanke på antalet nödställda, hälften av dem barn, känns mitt bidrag väldigt futtigt men jag tänker att många bäckar små...

Ett trevligt avbrott

Bilresan till Öland klarades av på knappt fem timmar. Vi reste på kvällen och hade två vakna men ändå trötta och stillsamma barn i baksätet. Samma väg, fast åt andra hållet tog elva timmar. Lång bilresa dagtid med pigga barn, hur tänkte vi? Var bara att stanna. Blev istället spontanturism i Norrköping med lyckliga, hoppande barn i landets kanske roligaste lekpark och en kontinental middag i sommarvärmen innan vi avverkade den sista sträckan i tystnad, lugn och ro.

Att förklara ondska

Minns första gången jag konfronterades med verklighetens ondska. Det var lasermannen. Jag var fortfarande liten men tillräckligt stor för att förstå en del. Jag såg fantombilden på löpsedlarna, hörde fragment av rapporteringen och vuxnas prat. I mitt förenklade barnperspektiv såg jag framför mig en man som sköt alla människor med mörkt hår och jag var livrädd att något skulle hända min mörkhåriga mamma. Trots vuxnas försäkran om att det inte skulle hända hade jag ändå svårt att komma över skräcken. Ännu har dotter något år eller så kvar innan hon upptäcker att människan kan vara ond och världen grym. Just nu är hon lyckligt ovetandes om det som hänt i Norge. Ännu kan hon inte läsa några löpsedlar och tv-sändningarna kan vi låta vara av så länge barnen är vakna. Troligtvis snappar hon upp fragment av det inträffade, folk pratar ju, och förr eller senare kommer hon säkert att fråga. Det är inte helt fel att redan nu tänka på förklaringen, gå igenom så att det blir lätt, greppbart, utan att för den skull ljuga eller förneka. Och framförallt, försäkran om att sånt här händer väldigt, väldigt sällan. 

Där solen skiner

Körde söderut sent igår kväll för att få vakna upp på somrigt Öland. Det är grejer det.

Bara några random pics från telefonen

Senaste veckan - äntligen över

Senaste veckan, en utmaning. Jag väljer att kalla det så. Att klara av det nödvändigaste med typ ingen eller väldigt lite sömn och delar av veckan utan min andra hälft. Stackars lillebror med feber i nio dagar, munnen full av smärtsamma blåsor och knappt någon sömn, för någon av oss. Men nu är det lugnt. Nästan i samma ögonblick som han, hälften, kom hem från sin utlandstripp igår vände det och vanliga lillebror är tillbaka igen. Idag är min efterlängtade egodag, min dag att vila och trött betrakta glada barn leka med den piggare föräldern, hög på barnasaknad och ny energi. Ägnar mig gärna åt hårinpackning, kaffedrickande, slösurf och pedantisk nagellacksmålning istället.

I samma stad som förr

Vi började plugga samtidigt. Jag i Stockholm och han i Uppsala. Så var det under ett helt år och varje helg åkte en av oss hit eller dit. Bäst gillade jag att åka dit, Uppsala är väldigt romantiskt för ett studentpar. Vi promenerade överallt, delade på en pizza vid ån, gick nationernas klubbar, kollade på film och pratade hela natten och sov bort halva dagen. Under den tiden startade han ett band. De spelas och de spelar då och då, här och var. Just den här gången i staden där det begav sig. Vi åkte dit en dag för att reka. Det är sig likt tycker jag. Bara det att nu, ungefär åtta år senare, är vi två fler än förut som promenerar längs med ån.

I bild

I morse gick vi upp tidigt och hade all tid i världen att göra allt möjligt. Till exempel dricka mycket kaffe, bada dockor, krusa hår och klippa till jeansshorts.

Imponerad var ordet

Läser boken om dinosaurierna för jag vet inte vilken kväll i rad. Dotter slutar aldrig fascineras. Jag frågade vad som är så speciellt spännande med dem, hon svarade att det är för att det är på riktigt. Ja, VAR på riktigt då. Allt som är verklig historia slukar hon med stort intresse. Min mans prenumeration på en historietidning har blivit lika mycket hennes. För ett par månader sen - jag kom hem från skolan, hann knappt komma in innan dotter berättat för mig om Vasaskeppet, vem som lät bygga det, vad som gick fel, hur de sen bärgade det. Hon lärde mig och jag lyssnade, full av beundran. Är du verkligen bara fyra år tänkte jag då. Ett par veckor senare gick dotter, helt frivilligt, på guidad tur på muséet med den gamla båten som jag själv aldrig fattat storheten med. Det är nog bland det mest storslagna med att vara förälder, stoltheten och en genuin beundran över sin kompetenta och på riktigt coola unge.

Det som alltid finns där men oftast inte syns

Apropå den oförskönade sanningen. Lairama skrev:
"Det är jätteläskigt att komma hem till människor som alltid har det välstädat hemma. 
Kul att du vågar visa upp ett riktigt hem i bloggen också. Bloggbilder är ju oftast väldigt tillrättalagda. Lätt att få komplex då och tro att man är den enda som inte ägnar varje sekund åt att putsa silver eller damma bakom tavlorna."

Och jag håller helt med. Har inga problem att visa upp en röra då och då. Men ändå, även fast röran alltid finns där är det lätt att kameran riktas mot de mer tillrättalagda platserna (eller en mer tillrättalagd själv), av gammal vana. Blir nog lätt så om man har makten att välja vilka sidor som ska exponeras. När jag ser bilder från tillrättalagda blogghem tänker jag att precis bakom där personen står och tar bilden, där ligger röran undansopad, alldeles ur bild. Så brukar i alla fall jag göra och jag tänker tröstande att det nog är fler med mig.

Fläng

Här står det visst still. Det blir så när vi far runt bland lantställen utan nät. Är nyss hemkomna efter en sådan tripp och jag öppnar datorn det första jag gör. Nu kör vi stan ett tag, där sommaren är som allra bäst. Längtar efter caféer i skuggiga gatuhörn, rosé på uteserveringar och så klart favorithänget på gården med små och stora grannar. Och btw, kameraladdaren är återfunnen sen den kom bort någon gång kring flytten och Alex påminner mig om att det förr pågående fotoprojektet som aldrig blev klart. Kanske når jag Ö innan sommaren är över.

Oförskönat - köket 21:45

Har för länge sen släppt kraven (mina) på det där med städat vid besök. I så fall skulle vi aldrig kunna ta emot gäster och barnen skulle aldrig kunna ha kompisar hemma. Minns tillfället när jag bestämde mig för att ge upp. Dotter var typ två, vi hade spontangrillat utanför vårt hus ihop med dagiskompis och familj. Det började bli kyligt och plötsligt var hela sällskapet på väg upp till oss på en kaffe, till vårt stök och smutstvätt på golvet. Öppnade nervöst dörren och släppte ursäktande in dem i vårt hem. Hinner skämmas typ en minut innan gästerna glatt utbrister "Men vad skönt att se att någon bor här! Måste ju vara nåt skumt med de barnfamiljer där ytan alltid är perfekt". Sen dess har jag aldrig skämts för att det syns att vi lever.

Försaka inte egot - allt går med vilja

Först flera timmar i parken och plaskpoolen, sen ett kakbak med temat more is more och även en vända ner på gården med sockerchocken till fika. Efter mer än en halv dag med barnbehagande aktiviteter uppstod ett minst sagt stort egobehov. Det var bara det att jag var själv med barnen idag. Målet var en eftermiddag på Söder. Gå runt och se sval ut med take away kaffe var vad jag ville, kanske kolla rean. Att det var stekhett ute och att jag blev tvungen att spela sval med två motvilligt utsläpande barn gjorde det hela till en annan sorts upplevelse än den jag fantiserade om. Men ändå. Allt som allt, skön dag med kidsen, och efter uppoffringar åt båda håll verkar samtliga nöjda och allas egon tillräckligt tillfredsställda.