Hur det hela gick till

Efter ett besök hos specialistmödravården i tisdags blev jag blev inlagd för övervakning på grund av havandeskapsförgiftningen. Jag hade varit allmänt risig ett par dagar med en massa mysko symptom som de ville kolla upp. Vi bestämde att jag skulle ligga där en natt till att börja med och se vad som hände. Min man åkte hem för att vara med dotter och jag gjorde mig bekväm i sängen med dator och en stor påse godis. Medan jag funderade på om jag skulle använda tiden till att skriva färdigt min hemtenta eller börja beta av Sex and the City-boxen började jag få ont i magen, inte värkar utan annat ont. Klockan var nio på kvällen och mitt i personalens skiftbyte så jag avvaktade med larmknappen eftersom jag förstod att nattpersonalen strax skulle komma in och heja.

När barnmorskan kom in fem minuter senare gjorde det så ont att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv. Hon hade uppdaterat sig på min journal så hon fattade direkt att magontet var ett tecken på att havandeskapsförgiftningen blivit akut. På två sekunder var rummet fullt av folk som tog blodtryck, prover och satte ingångar för dropp och annat. Mitt i allt försökte jag ringa min man vilket inte alls gick eftersom mobilnätet just då av alla tillfällen låg nere. Lyckades dock hitta honom online och sände iväg världens kanske modernaste nödmeddelande. En nödbarnvakt ordnades också och en kvart senare var han hos mig (förstår inte riktigt hur det kunde gå så fort). I samma ögonblick som han kom rullade de ner oss till förlossningen där de skulle fortsätta med proverna för att se hur läget förändrade sig. Läkaren talade om att vi skulle ställa in oss på ett snitt morgonen därpå och att vi skulle försöka vila oss lite om det gick. Under tiden fick jag skönt morfin och skulle precis somna in när läkaren kommer in igen och säger att "Nu är det dags, vi måste snitta nu". "Precis nu?" svarade vi yrvaket "Ja, om högst en timme har ni barn" sa hon.

Sen gick allting väldigt fort. In på operation där en massa gröna och blå människor började presentera sig för oss. Jag svarade med att lägga en spya av nervositet. "Helt normalt" sa dom och jag kände mig äntligen lite lugnare. Bara en kort stund senare hör vi skriket från en nyfödd och plötsligt fanns han bara. Det var helt klart de mest omtumlande timmar jag upplevt, men då menar jag på ett positivt sätt. Även fast det blev ett akut snitt istället för planerat kunde jag den här gången vara närvarande till hundra procent och helt delaktig i allt som hände. För att inte tala om hur snabbt det gick att återhämta sig och få njuta första tiden tillsammans. Helt klart en förlossningsrevansch!