Tjock och glad

Han är en riktig liten bit den där lil bro. Knubbig och rund. Men så ska det ju vara, att bebisen blir större samtidigt som mamman blir mindre. Och att han är en liten tjockis, det gör oss bara glada, för det finns få saker som gör en förälder så orolig som när barnet inte går upp i vikt. Det fick vi känna på en kort period precis när vi kommit hem från bb. Trots att han föddes i vecka 37 hade han hunnit skaffa lite reserver att ta av men de försvann snabbt på bb innan amningen kom igång. Dessutom var han ganska gul. Hem kom vi med en gul och tunn fågelunge som inte riktigt kommit igång att äta än. BVC-tanten var inte helt nöjd med hans netta viktuppgång första veckan hemma, trots att han åt varannan timme. Bara 25 gram på två dagar och det var inte tillräckligt. Med den takten skulle gulsoten kräva behandling. Så vi gick hem och lil bro fortsatte att äta varannan timme. Mer kunde vi ju inte göra. Medan jag ammade malde oron i huvudet. Två dagar senare var vi på återbesök. Vi hurrade när vågen visade en viktökning på 200 gram. "Fortsätter det så här har ni inget att oroa er över" sa BVC-tanten. Så fortsatte det och sen dess har lil bro tjockat på sig i rasande takt. Ju tjockare han blivit desto mer har BVC-tanten hurrat då vi kommit dit på kontroll. Vi kan inte annat än instämma, en knubbig bebis är det bästa en förälder vet.