Även om vårt tapetval har väckt stor uppmärksamhet så går det inte att jämföra med Obamas segertal. Jag har hört hela talet inte mindre än två gånger idag. Första gången av ren nyfikenhet och för att kunna hänga med då det snackas. Andra gången för att det var så fint. Det är den perfekta slutscenen i en feel good-film. En röst som pratar om förändring, om hopp, om hårt arbetande gräsrötter, om alla barrärer som det lilla folket brutit genom historien, ett hav av människor som hyllar och gråter. Men den här gången är det inte film, utan verklighet. Sånt berör. Och varje gång jag hör Obamas stämma ljuda raderna nedan fylls mina tårkanaler till bredden och en stor fet klump sätter sig i halsen. Det är den amerikanska drömmen som går i uppfyllelse och den gör mig alltid blödig, film eller verklighet, oavsett vilket.
"This election had many firsts and many stories that will be told for generations. But one that's on my mind tonight is about a woman who cast her ballot in Atlanta. She's a lot like the millions of others who stood in line to make their voice heard in this election except for one thing -- Ann Nixon Cooper is 106 years old.
"She was born just a generation past slavery; a time when there were no cars on the road or planes in the sky; when someone like her couldn't vote for two reasons because she was a woman and because of the color of her skin.
"And tonight, I think about all that she's seen throughout her century in America the heartache and the hope; the struggle and the progress; the times we were told that we can't, and the people who pressed on with that American creed: Yes we can."
Och på jobbet gick Scorpions gamla dänga "Wind of Change " varm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar