Tonårstjejen ovanpå

Nu spelar hon gitarr igen, tonårsgrannen. Det låter inte bra. Vi har minsann följt henne under tiden vi bott här, inte frivilligt utan för att huset är lyhört. I början var hon en woo-tjej som wooade till hög musik tillsammans med sina fjortiskompisar varje helg då mamman bodde hos sin kille. Det var nästan lite komiskt, så fort mamman åkte iväg i bilen kom en hjord fjortisar och intog lägenheten och festade. Sen hände det något. Hon bytte stil, blev popsnöre. Fjortiskompisarna kommer inte längre, festerna uteblir. Ibland kommer en lågmäld popsnörekille och hälsar på. Då spelar de gitarr tillsammans på rummet. Men allra oftast sitter hon hemma om kvällarna och tragglar med sina falska ackord. Hon är verkligen hängiven, det måste jag ge henne. Ofta övar hon flera timmar på samma låt . Det är bara det att hon aldrig tycks bli bättre. För ett par månader sen fyllde hon 18, då blev jag glad. Tänkte att nu är det nog inte lång tid kvar till dess hon vill flytta hemifrån. Och blir det ingen flytt kan hon väl åtminstone fundera över att plugga språk en termin eller två utomlands. På måndag är det jag som droppar några broschyrer i hennes brevlåda. Sen går jag in till mig, avvaktar och håller tummarna.