Den har kommit nu. Jag pratar förstås om den fruktade treårstrotsen. Bara idag har vi haft säkert tio fighter om olika saker. Till exempel när vi skulle gå från parken men hon ville stanna kvar. Efter en övertalningskampanj (som var slöseri med tid eftersom trotsiga barn tydligen stänger av funktionen för inkommande samtal) fick jag helt resolut lyfta med mig ungen som ilsket naglade sig fast i asfalten. En annan när hon maniskt skulle köra över mina fötter med en gammal gåvagn fast jag sa ifrån upprepade gånger. När det sista, ganska förbannade nejet kom blev hon så förfärad över den annars så ömma moderns arga nej att hon föll ihop i en gråtande och sparkande hög på golvet. Charmigt. Blev tvungen att panikgoogla för att försöka förstå det hela lite bättre, hamnade på nåt familjeforum och hittade den här föga uppmuntrande raden; "Det sägs att 3 årstrotsen är den jobbigaste trotsen och hittills så håller jag med." Tänk att en så liten person kan sätta sig på tvären så mycket. Fascinerande men ack så tröttsamt.
LONG WEEKEND A HEAD
1 år sedan
3 kommentarer:
oh no! Treårstrotsar de också? Jag som knappt hämtat mig från tvåårstrotsen, buhuuu
Helt plötsligt har man en skräck-treåring, som beter sig som den mest rysliga barnen i Ica-butiken. Ett litet vrålmonster, som slänger sig raklång på golvet och vägrar lyssna på några som helst argument. Eller böner.
Men jag har hört att det går över!
Japp, de treårstrotsar. Och säkert fyra - och femårstrotsar de också. Jo, det lär nog gå över en dag men nu när det precis har börjat har jag svårt att se detta slut. Så länge får jag ta tio djupa, alternativt bita mig själv hårt i handen. Det positiva är att man blir desto gladare för de trevliga och mysiga stunder när allt bara flyter på!
Skicka en kommentar