...

Jag är sjuk. Jag är uttråkad. Jag har waistat hela helgen på att försöka bli frisk. Det har inte gått bra och imorgon måste jag jobba.

Inget speciellt

Om jag var effektiv igår så är jag motsatsen idag. Har fått halsinfektion (igen!) och betraktar livet från soffan idag. Nu är det tyst och lugnt hemma men bara för en stund sen for tornadon runt här inne i då alla morgonbestyr skulle avklaras och alla lager med kläder skulle på. Nu är de i parken och åker iskana och jag ligger här och dricker kaffe. Allas behov blev alltså tillgodosedda på bästa sätt. Dotter har fått en störtkruka som hon längtat efter att få använda och idag kom den äntligen till pass. Hon såg så stor ut när hon iklädd hjälm och overall kom till mig i soffan och förkunnade "vi ska åka iskana i parken men inte du för du är suuk men inte jag för jag är frisk". När blev hon så stor? Det är visst alla hjärtans dag idag. Inget jag bryr mig om egentligen men det råkar också vara vår förlovningsdag och dessutom dotters två och ett halvårsdag. Kanske ska vi hitta på något kul om jag orkar. Lite värktabletter och en dusch så får vi se sen vad det blir.

Mitt i farten

Har egentligen inte tid att stanna upp men jag tänkte bara bjuda på min bästa städlåt. Ni kommer skratta...

Bläckfisk AB

Jäklar vad jag är effektiv idag. Har med nöje haft tusen parallella saker igång på jobbet, för att sedan skynda hem för att hämta barn, gå till tvättstugan och städa. Som alltid när man har tusen saker att göra så ringer telefonen i ett. Ett tag hade jag två samtal igång samtidigt och svarade glatt "välkommen till Bläckfisk AB". Och se, nu fick jag till och med in ett blogginlägg! Det finns inget stopp idag.

Så nära, så nära

Vi hade bestämt att vi skulle vänta lite med att flytta till större, det går ju ingen nöd på oss direkt. Bara för det ramlar vi sekunden senare över ett objekt så fint och så perfekt att det bara inte får passera. Det var en typ av radhus ett par stationer söderut på gröna linjen, för bra för att vara sant.

För mig var det ett gigantiskt steg att ens komma fram till att jag verkligen vill bo så, i radhus alltså. Hur larvigt den än kan verka så kändes ett eventuellt radhusköp som ett läskigt, livsstilsbyte och slutgiltigt steg in i vuxenvärlden. Nu vet jag inte riktigt vad skillnaden skulle bli eftersom vi redan lever småbarnslivet, men ändå. Jag inbillar mig nämligen att vi har en viss frihet kvar här i lilla lägenheten. Bor vi här kan vi göra lite som vi vill utan att behöva tänka på höga lån och annan vuxenångest.

Hur som helst hade jag börjat förlika mig med tanken på förändring och hade till och med börjat se fram emot livet som vuxen på radhustäppan. Har man barn är det ett faktum att livet blir lättare med stora ytor, oändliga förvaringsmöjligheter, uteplats och tvättmaskin. Den insikten kom över mig tillslut och då kändes beslutet bra och ganska givet. När det kändes som allra bäst smackade den andra budgivaren på med ett bud som hette duga och vi fick ge oss. Skit. Jag som jobbat så mycket med min mentala flytt. Nu måste jag packa ihop alla mina tankar och flytta tillbaka igen.

Varsågod och sitt

Vilken urtjusig stol! Den skulle jag köpa om vi bara bodde lite större, vilket vi trodde vi skulle få göra igår men tyvärr snubblade vi på mållinjen. Bittert.

De är ju jättemånga!

Jag kollar på ett tv-program som handlar om stora barnfamiljer. De har typ 10 barn! För mig är det som att titta på myrornas krig men föräldrarna verkar helcoola. Och jag som ibland tycker det är svårt att hålla ögonen på ett barn. All respekt åt dem!

Kommer aldrig ut ur garderoben

I min garderob hänger flera oanvända plagg som är "nästan bra". Det vill säga att jag köpt dem för att jag sett plaggens potential att bli bra genom en liten egen modifiering med hjälp av symaskinen. Det har hittills aldrig hänt att jag gjort det och kommer troligtvis aldrig att hända. När ska jag lära mig?

Positiv till söndag

Söndagar har tidigare varit min värsta dag, nästan värre än själva måndagen. På senare tid har jag märk att man faktiskt kan ha det ganska trevligt även en söndag och att man inte behöver betrakta söndagen som en lång och tråkig nedräkning till måndagen. Det handlar om inställning helt enkelt. Så pepp som jag låter nu borde jag näsan bli livscoach.

De finns bara inte

Ni vet det där svarta hålet som tar strumpor? När man får barn så tar det även nappar. Vi har säkert köpt hundra nappar de senaste två åren, ändå springer vi runt som tokar varje kväll och letar efter sovnappen. Jag vet att de inte har tappats bort utomhus, alltså måste det finnas ett hemligt ställe här i lägenheten där det ligger typ hundra nappar.

Rehab

Innan årsskiftet blev jag inkallad till min chef. Han berättade att han hade fått rapport från tidrapporteringssystem om att jag hade sju frånvarotillfällen under 2008. Tydligen så skickar systemet en rapport om en anställd varit borta vid fler än sex tillfällen under ett år och händer det är chefen skyldig att ta upp det med den berörda och erbjuda denne rehabilitering. Jag bara gapade. "Asså," började han "jag förstår ju att du inte behöver rehabilitering. Din frånvaro beror ju på att du har vabbat ,vilket jag har full förståelse för. Hoppas du förstår att jag ändå måste fråga dig." Nu i efterhand ångrar jag nästan att jag inte tackade ja till rehab, för vad är den bästa rehabiliteringen mot ihärdiga vinterförkylningar och trötta barnfamiljer? Jo, en solsemester förstås!

Fikagenerationens barn växer upp

- Vad vill du göra idag efter dagis?
- Fika!!!
- Alright!

Bara en liten reflektion, visste tvååringar ens vad fika betydde på den tiden jag var liten knodd? Jag tror kanske inte det. Hur som helst är det kul att så tidigt kunna bonda över ett gemensamt intresse.

Livet innan

Hade egentligen tänkt att välja ut bilder till framkallning men istället blev det en tur längs memory lane. Fastnade framför gamla bilder som jag inte har sett på länge, bilder från tiden före dotter. Det känns som en evighet men det är bara tre år sedan jag sålde min första lägenhet, min fina etta i Sumpan. Bilderna är tagna innan visningen och försäljningen och symboliserar på många sätt brytpunkten mellan... ja, livet innan och efter barn antar jag. Tiden som ego var slut, ubildningen höll på att avslutas och ettan såldes till förmån för något större som skulle passa en hel familj. I princip var det som att säga hej då till allt det som tidigare varit så bekant och säga hej till ett liv som jag inte visste något om. Och nu sitter jag här och kan varken minnas eller tänka mig livet som det var en gång i tiden, innan dotter fanns.

Teknoloblaha

Idag ska vi åka till IKEA. Innan man åker till IKEA måste man mäta saker så man inte får med sig fel storlek hem och därmed måste åka den helvetiska returturen tillbaka. Det slår mig att vi inte har papper att skriva på hemma, inte ett endaste ark. Har det verkligen gått så långt här hemma att det inte finns möjlighet att skriva listor för hand? Och jag som älskar att skriva listor och inte bryr mig nämnvärt om teknologi. Hur kunde det här hända?! Min teori är att jag blivit utsatt för en kupp av hemmets andra vuxna person som är MYCKET teknikintresserad. Papper och pennor har pö om pö fasats ut, utan min vetskap samtidigt som Ipoden lyfts fram som ett oumbärligt universalverktyg. Det finns bara ett problem. Jag vet inte hur man manövrar den, jag lyssnade aldrig. Papper och penna däremot, det kan jag!