Så nära, så nära

Vi hade bestämt att vi skulle vänta lite med att flytta till större, det går ju ingen nöd på oss direkt. Bara för det ramlar vi sekunden senare över ett objekt så fint och så perfekt att det bara inte får passera. Det var en typ av radhus ett par stationer söderut på gröna linjen, för bra för att vara sant.

För mig var det ett gigantiskt steg att ens komma fram till att jag verkligen vill bo så, i radhus alltså. Hur larvigt den än kan verka så kändes ett eventuellt radhusköp som ett läskigt, livsstilsbyte och slutgiltigt steg in i vuxenvärlden. Nu vet jag inte riktigt vad skillnaden skulle bli eftersom vi redan lever småbarnslivet, men ändå. Jag inbillar mig nämligen att vi har en viss frihet kvar här i lilla lägenheten. Bor vi här kan vi göra lite som vi vill utan att behöva tänka på höga lån och annan vuxenångest.

Hur som helst hade jag börjat förlika mig med tanken på förändring och hade till och med börjat se fram emot livet som vuxen på radhustäppan. Har man barn är det ett faktum att livet blir lättare med stora ytor, oändliga förvaringsmöjligheter, uteplats och tvättmaskin. Den insikten kom över mig tillslut och då kändes beslutet bra och ganska givet. När det kändes som allra bäst smackade den andra budgivaren på med ett bud som hette duga och vi fick ge oss. Skit. Jag som jobbat så mycket med min mentala flytt. Nu måste jag packa ihop alla mina tankar och flytta tillbaka igen.