Familjen lika - olika

Vi försöker spela ballongspelet jag och dotter. Det går inte så bra. Hon är en fuskare och gillar att manipulera spelet, sån är jag också. Jag har med tiden märkt att det finns vissa saker som dotter med fördel borde göra med sin pappa som besitter världens största tålamod. Spela spel är en sån sak. Vi ryker bara ihop. Vi låter båda temperamentet styra. Hon blir trotsig när hon inte får fuska och drar sin arm över spelplanen så allt åker i golvet. Jag tappar bort min föräldraroll och börjar tjura och säger saker som "ska du hålla på så så skiter vi i det här". Som om hon bryr sig. Det är ju inte för min skull vi spelar. Vi är helt enkelt för lika jag och hon. I vissa situationer blir vi som två likadana magnetpoler som absolut inte kan mötas. Det är så lustigt hur det har blivit. Till utseendet är hon en miniklon av sin pappa men sättet, sitt temprament, sitt sätt att tänka och agera, det har hon efter mig. Jag brukar ofta betrakta henne och veta exakt hur hon tänker och vad hon kommer göra, jag förstår precis hur hon resonerat med sig själv och vilken baktanke hon har. På så sätt är hon min miniklon.