Kön?

Precis som när vi väntade dotter frågade vi i samband med ultraljudet i vecka 19 ifall de kunde se om det var en tjej eller en kille. Med dotter var det väldigt säkert men den här gången... inte lika säkert verkar det som. Jag tycker det ser ut som en kille, MEN... Det är ungefär så vi minns det från den där julidagen för länge sen. För hur var det nu egentligen? Vi försöker minnas hur hon sa det, uttryckte hon sig någonsin mer säkert än så i sitt uttalande och sa hon inte typ ...men ni får väl ställa in er på annat också...? Det kan vara vi som konstruerat säkerheten i hennes uttalande i efterhand, för vi ställde verkligen in oss på en kille efter det. Nu känns allt väldigt luddigt och det är nästan som om vi gått tillbaka till att inte veta alls. Spänningen inför dagen D är alltså total. Och nej, jag kan inte alls känna på mig vad det blir.