För första gången på många många år känner jag mig nöjd med håret. Luggen har vuxit ut, min hårfärg som mer och mer börjar bli min naturliga är faktiskt riktigt fin. Jag vågar nog hålla upp min högra hand och svära på att aldrig mer klippa lugg, som jag är skitful i - och aldrig mer färga håret i en färg som ligger långt ifrån min naturliga. Jag kan komma att förneka detta utspel i framtiden men just nu känns det rätt.
2 kommentarer:
jag instämmer! från att ha haft i princip svart hår (fast jag jämt sa "näää det ÄR mörkbrunt") så känns det skönt att bara fräscha till sin egen nyans och inse att det är just den man passar allra bäst i.
True, sen gäller det bara att stå tillbaka när färgimpulserna kommer. Det är det svåraste för min del.
Skicka en kommentar