Som förälder känner man sin unge, man vet vad som brukar ställa till problem men man känner också till de små knepen för att ändå ta sig runt och förbi. Vi har frukosten som en sån krångelgrej. Hon är ingen frukostmänniska helt enkelt, förutom till helgen då det finns tid att dra ut på den. För att göra det lite mer inspirerande att sätta sig till bords har vi som knep att presentera maten på den rosa babuschka-brickan. Den lilla detaljen funkar bättre för matlusten än all frukostpropaganda i världen. Men dotter är som bekant tre år nu och vi befinner oss i en period av massiv treårstrots. De små lirkande knepen som alltid funkat så bra biter inte längre och där står vi handfallna föräldrar och stampar. I morse tittade vi på varandra jag och min man och konstaterade att dotter nog inte är den första unge som gått till dagis utan mat i magen och att hon nog skulle klara sig ändå. Det fick helt enkelt bli en praktisk övning i handling och konsekvens. Vi klädde på oss och gick mot dagis med tom mage. Så tio meter utanför porten kom det: "Mamma, har du nåt att äta?" Giv mig styrka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar