En olycka hände så lätt...

Det händer att det händer, det som inte som inte får hända det allra käraste vi har. Den här gången hände det dotter. Trots att det aldrig var någon livsfara vad det ändå inte bra, så pass att man hinner tänka de allra fruktansvärdaste tankar. Men bara för några sekunder för sen måste man agera. Trots att det fanns en hel släkt omkring henne råkade hon ändå få i sig av en vätska som gjorde henne illa. Som jag skrev, inte livsfarligt illa men ändå så pass att vi i ilfart åkte till akuten så fort man bara får köra utan att vara ambulans.

Det var lampolja som hon olyckligt fick i sig. Hur mycket var det ingen som såg men hon mådde helt klart inte bra. Jag satt hos henne medan bilen for fram och försökte göra allt jag kunde för att hjälpa henne just då. Och just då känner man sig så hopplöst hjälplös för jag kunde inget göra förutom att tala om för henne att det snart skulle bli bättre. Jag vet att hon förstod det då, att hon vet att vi gör allt för att hjälpa henne, alltid.
Bilfärden kändes väldigt väldigt lång och det var det plågsammaste jag upplevt. Att behöva se hennes personlighet försvinna under vissa stunder och se den lilla kroppen kämpa, men hon var så beundransvärt duktig hela tiden!

Vi kom fram till sjukhuset tillslut och vid det laget hade hon verkligen repat sig bra. Efter bara några minuter på sjukhuset hade hon nästan blivit sig själv igen och lät sig undersökas av doktorn. Allt såg efter omständigheterna väldigt bra ut men vi blev klar några timmar för observation. När hon efter undersökningen säger "tack så mycket" till doktorn förstår jag att allt är lugnt och slappna av något så när. Vi får komma tillbaka till landet och sova en välbehövlig sömn.

Bara för att några timmar senare vakna av att hon hostar och har hög feber. Tillbaka till sjukhuset igen för ordentlig utredning. En massa prover och en lungröntgen senare vet vi att olyckan igår gav henne en lunginflammation. Nu är vi hemma i stan igen och alla är lättade men trötta efter allt tumult. Dotter har nyss somnat för natten. Hon är helt och hållet sig själv nu och mår trots allt fint. Vi springer in i sovrummet titt som tätt för att titta på henne. Dels för att vi har henne under uppsikt men också för att man bara vill se på henne.

Rent intellektuellt vet vi om att olyckor kan hända våra barn men de tankarna skjuter vi gärna ifrån oss. När det väl händer är det som att få den kallaste kalldusch som väcker oss och som talar om för oss hur sårbara de är. Det är vi, hennes föräldrar, som ska se till att inget händer. Och det gör vi ju. Vi är där till 100% och mer än så om det hade varit möjligt. Det är därför det är så svårt att förstå att det faktiskt kan hända ändå, att det finns vissa lägen trots våran uppsikt där hon är sårbar. Det är en fruktansvärt frustrerande insikt. För mer än vad vi redan är kan vi faktiskt inte vara. I brist på svar sa jag till hennes pappa: "Vad gör vi nu? Ska vi skaffa henne en livvakt inför framtiden?". Han svarade: "Överdriv inte det här. Dessutom är det ju vi som är hennes livvakter". Ja, precis så är det och det är bara att försöka inse att vi inte kan göra mer än vad som är mänskligt för att hålla henne borta från allt som kan göra henne ont. Och ändå räcker det inte alltid till. Det är det jag aldrig kommer att kunna acceptera.