En lättnadens suck

Sitter i väntrummet på specialistmödravården och väntar när läkaren ropar upp mig med mitt nya efternamn. Det är första gången det händer. Först kopplar jag inte, sen börjar jag fnissa. Jag fnissar visst åt allt som har med äktenskap att göra. Men nu är det alltså officiellt, de har ändrat i systemet.

Anledningen till att vi hängde på specialistmödravården var att vi skulle få tid för kejsarsnitt. Det gick inte fantastiskt förra gången jag födde barn. Än idag är det inte bearbetat och klart. Idag fick vi gå igenom hela förloppet tillsammans med en läkare. Det var bra, men varje gång det ska rotas i det där är jag helt slut efteråt och darrar som ett asplöv. Läkaren var bra. Hon förstod oss, hon fixade tiden till snittet som är livsviktigt för mig, för att bebisen ska kunna komma ut och insisterade på att vi ska gå vidare med bearbetningen hos en kurator. Jag kan inte tänka mig något jobbigare men tvingade mig själv att tacka ja. Men det blir lite senare, först ska vi fira och känna lättnad över att snittet är planerat och klart.