Gravidoblabla

Jag känner mig rätt färdig med att vara gravid och jag längtar något oerhört efter min normala kropp, att kunna röra mig obehindrat, orka med allt, att få hoppa i ett par jeans och ha på mig en t-shirt som sitter sladdrigt. Efter snart två graviditeter kan jag konstatera att jag inte är en sån som ÄLSKAR att befinna mig i det välsignade tillståndet. Det är helt krasst ett nödvändigt ont för att nå fram till det fantastiska resultatet. Så upplevde jag det under förra graviditeten också. Jag minns att jag undrade om jag verkligen ville gå igenom det här en gång till om det skulle bli aktuellt med fler barn. Precis i slutet var jag bitter och tänkte aldrig mer. Sen kom dotter och i samma sekund kände jag att det vore förfärligt att inte få uppleva det här med att få en bebis en gång till. Tänk att det kan svänga så och att man kan glömma så fort.